Passion - Minus Celsius

Snart är 2009 slut.
Ett år med starka känslor. Jag har lärt mig något om mig själv. Jag har också lärt mig något om andra.
Om var min gräns går.
Det är bra.

Konstigt nog är Minus Celsius musik som för mig till heta sommarnätter, till förvirrad passion och drömmar om det ouppnåeliga.

Nu är det vinter, verkligen minus Celcius, och inga passioner lever.
Det är bra. Faktiskt.
Men drömmer gör jag.

Som alltid.

Ljusare tider - Once

Det är årets mörkaste dag idag. Även om snön lyser upp. Men det betyder att vi går mot ljusare tider.

Idag var en dag jag knöt ihop alla lösa trådar, och landade i hemmets vrå.
Uttömd.
Jag behöver det vackra, det spröda, det ljusa.
I väntan på ljuset.

Kristallklart - True Colours

Gnistrande kallt. Stora drivor av snö. Skymningen faller snabbt. Det speciella blå ljuset i snön.
Ane Brun i lurarna.
Jag är på väg.
Rösten, luften, ljuset - allt är fullkomligt kristallklart.
Det är jag i natten. I kylan. I vintern.

Eko - Angie

En gång var jag ung och kär. Angie framkallar minnen från den tiden.
Så vacker. Så sorglig. Så sentimental.
Nu är jag äldre. Känslor försvinner inte med åren. De förändras nog inte heller egentligen. Men de får en omgivning. De ekar inte längre tomt i ett kropp utan akustik. Med åren får man erfarenheter, som dämpar eller förstärker, som gardiner och äggkartonger på väggarna.
Men kärleken kan fortfarande göra lika ont.

Åh Angie.

All the dreams we held so close seem to all go up in smoke

Tåg - Ljubav nije za nas

Jag såg att i helgen öppnade tågförbindelsen åter mellan Belgrad och Sarajevo. Det ger ju hopp om världen, om freden, om livet. Absolut. Jag älskar att åka tåg. Och den resan har jag drömt om att göra.
Men på något vis känns det som om det är för sent för mig nu.

Ljubav nije za nas

I brist på änglar - Odysseus

Jag älskade Ulf Lundell förut. Det gör jag inte längre. Han låter för gnällig, men egentligen vet jag inte, för jag lyssnar inte på honom längre. Som sagt.
Men det finns sånger som fortfarande når in till mitt hjärta.

Snart kommer änglarna att landa är en sådan.
Den spelas ju alltid i radion innan jul. Så konstigt att den inte finns på YouTube.
Det känns tomt.
Plötsligt MÅSTE jag höra den.

Det finns ju annat än YouTube om man vill lyssna på musik. Men bloggen bygger på YouTube.

Men ok, ok, det finns mer av Lundell. För mig har han aldrig varit Uffe.
Och visst är det lite kul att med live även om det är lite bompa-ompa-varning.

Fötterna på jorden - I Will Survive

Nej, det var inte så jag menade. Nej, jag står kvar här.
Fötterna ner och huvudet upp. Båda fötterna på jorden, som vanligt. Jo, som vanligt. Det har bara varit lite för mycket av somligt, och för lite av annat.

Jag undrar om jag inte skulle rösta på I Will Survive som mitt livs låt. Inte för att den är den absolut bästa låten som finns. Men för att man alltid kan landa i den. Fötterna ner, båda fötterna på jorden. Som vanligt. I will survive.
Så himla bra. Faktiskt så väldigt, väldigt bra.

Jag minns ett sommarprogram i början av 80-talet, kanske. Vem-det-nu-var pratade om just den här skivan. Att ungdomarna älskade den, men att den också såldes på skivavdelningen på Domus. Så nu var det här folkets älskade låt.
Ska nog gå in på sr.se och rota i något digitalt arkiv för att höra det där igen.
Det gjorde stort intryck på mig i alla fall.

Och visst hänger den med. En riktig klassiker. Bara man inte dansar så att man glömmer att lyssna på texten.

En tunn hinna - To be gone

En del dagar är som en del dagar.

Jag har inte lyssnat mycket på Anna Ternheim, men idag läste jag en bok med ett långt citat från To be gone. Det gjorde mig nyfiken.
När jag lyssnade var det precis den istunna känslan jag har levt med idag.
Så på pricken, jag ryser.

Inskränkthet - Don't Let It Bring You Down

Nu trampade jag igenom.
Isen bröts, det svarta vattnet tränger fram.
Än kan jag dra upp stöveln och fortsätta, lite sur om strumpan bara. Men jag måste jobba på att komma härifrån, till säker mark.

Inskränkthet. Usch. Fy för inskränkthet. Vilket fult ord, vilka fula känslor. Att värna om Mig, Mitt, Jag. Att se allt målat i Mina färger. Höra bara Mina toner. Det sänker mig. Gör mig arg. Ilska och maktlöshet.
Jag ser det hos andra, men kanske är jag också sådan.
Desto större anledning att kämpa mot.

Don't let it bring you down
It's only castles burning

Tio år - Black Boys On Mopeds

När jag var tio år var jag utanför Norden för första gången. Det var en nödvändig resa. Jag var vilse i världen och min förankring fanns i London.
Det första jag såg av London var några indiska kvinnor i sari, som stod och tog hand om skräpet från flygplanet. Bland alla engångsförpackningar låg de små, små smörförpackningarna som de noga slickade ur.
På tunnelbanan var det mörkt och bullrigt.
På väggarna stod uppmaningar att se upp för främlingar och att kolla om det fanns övergivna väskor med bomber i.

Världen var skrämmande.
Jag var rädd.

Jag är glad att jag inte är tio år längre.

Kärlek 2 - Quand on n'a que l'amour

Kärlek kan vara så mycket. Passionerade känslor. Eller en mjuk och försiktig ömhet.
Bultande hjärta. Mage i uppror. Värme i bröstet.

Jag tänker på att jag älskar så många. Jag älskar så mycket.
Då blir världen vacker.
Var det hit jag var på väg hela mitt liv?

Alors, sans avoir rien que la force d'aimer
Nous avons dans nous mains, amis, le monde entiere

Brevlådor - Summertime

Idag är jag helt slut. Och jag tänker inte på slutet, men jag måste ändå spela Summertime igen. En annan variant. Som inte heller kommer att spelas på min begravning.
Det är rörigt överallt i mitt liv just nu. Behöver vila.
Inte jaga brevlådor. Alla är nerlagda. Och den jag hittade var full. Där kom vi, den ena efter den andra, förväntansfulla med brev i handen.
Åh, nej, utbrast en, inte nu igen! Den andra brevlådan jag försöker med idag.

Jo, så kan det vara. Det är konstigt.
Allt var inte bättre förr.
Men brevlådorna var i alla fall snyggare.

Livets lotteri - The Winner Takes It All

Omtumlande dag. Just nu är jag vinnare, men det kan förändras.
Varje dag är en lottsedel.

Freddie Wadling har en helt enastående karisma, och röst.
Jag älskar hans sång. Hans tolkningar av andras låtar är så helt enastående.
Det här är en underbar låt som får en helt annan betydelse när man bara hör Freddies röst, jämfört med Abba eller från Mamma Mia.
Och sen videon, som jag inte hade sett förut.
Guldbaggegala - ja, då blir det ju ytterligare en annan vinnare.

Saknad - Elegi

Första advent, lussebullar, ljusstakar, adventsstjärnor och fika med familjen. Allt på sin plats. Utom julstämningen. Den riktiga.
Känner mig trött och lite vemodig. Jag saknar någon, inte vem som helst. En speciell person. Tänker på henne när Lasse sjunger.
Kom tillbaka.

Röd jord- Kothbiro

Den som en gång satt sin fot på Afrikas röda jord kommer alltid att vilja återvända. Det är kanske sant. Jag har satt mina fötter där. Jorden är verkligen röd, och solen är stark. Det är vackert och fult.
Jag såg saker som jag önskar att jag aldrig hade sett. Det var möten, intryck, värme, sorg, fattigdom och skratt.
Jo, jag vill återvända till Afrikas röda jord. Någon gång. Inte nu.

Råös - Like A Hurricane

Jag tycker att musiken börjar kantra. Är det inte lite väl smörigt? Jo, jag tycker nog det. Sanningen är väl att det är det jag gillar.
Japp, så är det.
Antingen ska det vara en text som talar direkt till mig. Eller en röst som gör det. Eller musik som gör det. Eller bara råös.
Idag blir det råös, oj tusan vad bra han är, Neil Young.

Solsken - Here Comes The Sun

Alla dagar som kom och gick - inte visste jag att de var livet.
Ett klipp som har hängt på min anslagstavla en massa år. Så är det ju. Jag är mitt i. Och jag har fattat det. Försöker ta vara på stort och smått, men allt för ofta blir det bara ingenting.
Idag har det i alla fall blivit bra. En härlig dag... och mycket för att solen sken.

Gott liv - Don't Give Up

Jag läste i tidningen imorse att lyckliga människor klagar mindre och är nöjdare. Människor som inte trivs klagar mer. Konstig nyhet. Eller har jag missförstått något?
Goda och onda cirklar helt enkelt, och nu börjar det skrika *klyscha* i mig. Så jag skriver inte mer om det.
En del människor märks. En del röster hörs. På gott och ont. Men den här kombinationen blev bara på gott. Riktigt, riktigt gott.

Otakt - Vespro della Beata Vergine

Ibland är man inte riktigt i takt med tiden. Ett steg efter. Så mycket man vill och så lite tid att göra det. Och så mycket tid man lägger på oväsentligheter. Jag kan springa snabbt, bara jag själv bestämmer takten. Men inte hela tiden. Och inte nu.
Konstigt att tänka sig att Claudio Monteverdi skrev det här för 400 år sedan. Så vilsamt. Så vackert.
Musik att komma i takt till.

Hoppsasteg - Solsbury Hill

Det är svårt att skriva om musik, att beskriva musik. Jag har inte orden.
Jag lyssnade mycket på Genesis i slutet av 70-talet, det var helt ny musik för mig, som kom genom nya vänner. När vi kom ifrån varandra slutade jag lyssna på Genesis. Jag har inte saknat dem heller. Jo, vännerna, men inte Genesis.

Och från Genesis till Peter Gabriel är förstås inte steget så långt. Jag har alltid älskat Solsbury Hill, för det är en särskild lätthetskänsla i den låten. Och det är nu jag känner att jag inte har orden. Det är en rytm som stegras, och ett ihärdig piano. Samtidigt som rytmen är så markerad så är det glädje, lätthet, hoppsasteg och solsken jag får i tankarna.

Jag var helt säker på att det fanns en video med två unga män, en vit och en svart, kanske i sjuttonårsåldern, som sprang och tog hoppsasteg tillsammans hand i hand uppför en ängsbeklädd kulle. Filmat från markperspektiv, så att gräs och vallmo är lite suddigt i förgrunden.
Men den videon kan jag inte hitta på Youtube. Kanske har den aldrig funnits heller. Men hoppsastegen finns i alla fall!

Novemberchocken - Summertime

Det är så grått, blött, kallt och mörkt. Jag orkar knappt vakna. Jag som har varit så pigg och glad känner mig helt tömd. Trött och less. Jag hade glömt att det är så här. Konstigt att jag glömmer varje år, och så kommer novemberchocken.
Men när jag en gång dör ska någon spela Summertime på saxofon i kyrkan. Jag hoppas att det dröjer riktigt, riktigt lång tid. Och att ingen minns att jag vill det, för jag tycker att de som lever kan få bestämma. Men Janis Joplin är bra hon också!

Återerövring - All The Things Your Are

Som jag skrev när jag började den här bloggen - i många år var musiken borta ur mitt liv. Nu återerövrar jag den. Sakta för sakta, steg för steg. Jag får hjälp från de mest oväntade håll.
Det har stått ett par högtalare i vårt fikarum på jobbet i flera veckor. Eller månader faktiskt. De är visst utsorterade, ingen vill ha dem. Oklart varför.
Så varför skulle inte jag? Nu har jag kånkat in dem till mig och kopplat ihop sladdar och känt mig lite teknisk. Faktiskt så har jag en fungerande surroundanläggning, smidig och lättskött. Mäkta stolt. Och så slipper jag svettiga hörlurar och tinnitusvarning.
Hur har jag kunnat jobba så många år utan att lyssna på musik?

Lycklig - Stockholmskyss

Hur ser lycka ut egentligen? Jag är en lycklig människa.
Tur eller skicklighet, eller både och. Mest tur förstås.
Att födas i Sverige. Att överhuvudtaget födas levande. Och så vidare.
När jag tänker på mitt liv, finns det ju ändå perioder som nu i backspegeln verkar så mycket roligare än det egentligen är nu. Men det visste jag inte då.
Och jag minns ju, svagt, men ändå, att jag inte alltid var så glad då.
Nu har alla bitar fallit på plats. Fast det är inte heller sant, det saknas bitar, stora bitar. Men man måste ju inte tänka på det.
Jag är faktiskt lycklig.

En kyss - Heroes

Jo, idag är det 20 år sedan muren i Berlin föll. Och det är nästan 30 år sedan jag var i Berlin. (Det borde jag göra något åt.)

I går fick jag veta historien bakom den här lilla frasen:


I can remember
standing by the wall
and the guns shot above our heads
and we kissed, as nothing could fall

Den kom till när David Bowie var på plats i Hansastudion, Berlin, och hans producent smet ut och kysste en av körtjejerna, rakt under ett vakttorn i Berlinmuren. Vilket David Bowie såg, och förevigade i Heroes.

Så kan det gå. Både banalt och genialt.

Men för mig är Heroes för alltid förknippat med när jag såg David Bowie live i Paris 1983. Jag hamnade bredvid några mycket stora, biffiga killar. Från England har jag för mig. Under Heroes lyfte en av killarna upp mig och höll mig ovan folkhavet hela låten. Det var imponerande. Visst var jag några kilon lättare då. Men han hade å andra sidan hela vänsterarmen gipsad.

We can be heroes just for one day


Jag kanske borde spela den tyska varianten, men jag har aldrig gillat den, så det blir en live-version från just "min" turné; Serious Moonlight

Fars dag - I Get Along Without You Very Well

Det är Fars dag idag. Men min pappa är inte med oss längre.
Och ju längre tiden går, desto mer inser jag hur mycket av pappa jag har i mig. På gott och ont.
Mycket av min musiksmak till exempel. Där kunde vi ibland hitta varandra.
Nu spelar jag för dig, pappa

Höstmys - Les feuilles mortes

Ok, ok, ok! Det finns många andra versioner av denna klassiker som är, tja, bättre.
Men jag har inte hört Iggy Pop sjunga franska förut. Och innan löven är helt borta, måste jag spela Les feuilles mortes, eller Autumn Leaves som den väl är mer känd som.
Visst är det här perfekt höstmys. Öppen spis eller pläd i soffan. En god bok i handen. Äppelpaj och te. Njut!

Pyjamasparty - U prolazu

Alltså det enda jag vill säga är att ett gott skratt förlänger livet. Och jag kan bara inte låta bli att skratta åt den här låten. Och jag är så glad att ha hittat någon jag kan fnissa med och skratta högt tillsammans med. Småler bara jag tänker på det. Det är helt ok om man inte fattar, men det här tycker jag är humor!

Tisdag - England 2 Columbia 0

Det här är min tisdagslåt. En bra tisdag går jag och tränar och på mitt favoritpass kämpar jag till Kirsty McColl och den här låten bara växer och växer. Den är så vass. Det gillar jag.

Bara för att - Starman

Bara för att man oftare borde ligga och titta på stjärnorna när det ändå är kolsvart ute. Bara därför.
Och bara för att det är en så bra låt.

Bussresa - For My Lover

Jag har inte skrivit på ett tag för jag har varit bortrest. Lanzarote. Så enkelt kan det vara. Semester är härligt och jag skulle vilja spela ett fantastiskt körverk som spelades när vi åkte buss genom ett märkligt lavalandskap. Men jag vet inte vad musiken hette.

Men jag minns en annan bussresa. Indien. Svindlande höjder och jag var livrädd. Satt med en lur i örat till min kompis Walkman och lyssnade på Tracy Chapman. Det var räddningen. Att kunna sjunka in i musik och slippa se världen utanför. Ibland är det precis vad som behövs.

Dragspelsmusik - Dabogda

Plötsligt inser jag att dragspelsmusik inte bara behöver vara björkar, midsommar och dansbana. Eller tjommiga sjömän. Det finns en dragspelsvärld utanför Sverige. Bortanför valser.
Visst blir man glad!

Koka över - Troy

Jag har svårt för en viss sorts människor. Sådana som säger en sak och menar en annan. Visst, det är klart att man ibland inte säger rakt ut vad man tänker. Lite hyfs har man väl. Och det finns situationer där jag har fegat eller glidit undan. Det är dumt. Men mänskligt.

Fast det jag menar är något annat. Fega, falska människor. Vem älskar dem? Ja, en del är väldigt, väldigt självgoda. Så svaret blir ju - de älskas av sig själva.

Jag älskar också mig själv, så det är inte det som är problemet.

Sinéad O'Connor kan knappast beskyllas för feglir. Och för mig är hon för alltid förknippad med en mycket älskad vän som för många år sedan glittrande sa att hon hade blivit träffad av en röst. Den rösten träffade mig också. Jag spelar fortfarande Troy när jag känner att jag kokar över. Åh, den vassa rösten, så mycket känslor. Det är så fruktansvärt bra.

Det svenska vemodet - The Day Before You Came

Jag var aldrig ett ABBA-fan. Men ABBA var en del av min uppväxt och många av låtarna kan jag inte höra utan att känna lukten av mögelskadad heltäckningsmatta. För det var i min kompis souterrängvåning med bjärt tomatfärgade väggar och blå heltäckningsmatta som vi satt och spelade ABBA.
Men den här sången hörde jag nog aldrig då den kom 1982. Då var heltäckningsmattan utriven och bostaden sanerad och jag och min kompis hade flugit åt skilda håll, och ABBA hördes inte längre i mitt liv.
Av olika skäl kom jag att höra denna oerhört sorgliga och nedstämda låt. Den är verkligen bra, och stark.

Totalt kaos - O Fortuna

Vissa saker gör man inte för att man vill utan för att man måste. Och många gånger måste man inte, men man gör det ändå. Men ibland är måste det enda skälet. Och det går bara inte att komma ifrån. Ikväll var en sådan kväll.
Ordna klassfest för nioåringar. Med andra föräldrar som tänker annorlunda. Eller om det är jag som är annorlunda. Hemskt var det i alla fall. Fullkomligt vedervärdigt. Det enda som gläder mig är att nioåringen var glad och nöjd.
Slutpratat om detta. Vi spelade Carmina Burana också, då var det ok. Det här är så pampig musik och häftig. Tydligen har den varit filmmusik på skräckfilmer också. Suck, aldrig får man vara riktigt glad.

Vemod - October

Så vacker. Pianospel som spelar direkt in i ryggmärgen. Naket. Vackert. Vemod. Oktober.

October
And the trees are stripped bare
Of all they wear
What do I care

October
And kingdoms rise
And kingdoms fall
But you go on
And on

Inga ryttare - Penny Lane

En av historiens första musikvideos. Ja, man måste nog konstatera att grabbarna i Beatles var bättre på att sjunga och spela, än att just rida...
Fast visst kan man inte låta bli att le.

Fint - Wouldn't mind the waiting

Måndag i oktober. Råkallt och snålblåst. Jag fryser. Jag är trött.
Det här gör mig glad. Fin tjej. Fin sång. Fin låt.
Det värmer.
Tack Emma!

Regina II - Zvaću te pile moje

Jag vet inte hur det är att leva i ett krig. Jag är glad att inte veta. Alltför många människor vet redan.
När kriget i Bosnien bröt ut stod pojkarna i Regina sminkade och färdiga för TV-framträdande, men inspelningen avbröts på grund av krigsförklaringen. Gruppen splittrades. Några flydde till Tyskland, andra till andra delar av det forna Jugoslavien. Livet fortsatte, men inte som megakändisar.

Kanske inte som i sagans värld, men till sist var inbördeskriget över, och runt 2005 återförenades Regina igen. Tack för det!

Egentligen otroligt. Det är skillnad att vara 20 och att vara 35, och att ha levt som flykting. Det är inte självklart att man kan börja spela tillsammans igen. Men de kunde. Med den äran. Svaka čast!

Regina I - Ne pitaj me

För tjugo år sedan föll järnridån. Vilken glädje! I efterdyningarna ramlade Jugoslavien sönder. De åren, för knappt tjugo år sedan hade gruppen Regina bildats i Sarajevo. Några unga killar som gillade pop, rock och U2. De slog igenom i hela sin hemtrakt, och blev riktigt stora. Samtidigt pågick val, nationalisterna tog över och länderna föll samman. Vi vet ju hur det slutade.
Men i juli 1991 trodde man fortfarande på fred. Yutel za mir. TV-bolaget ordnar fredsgala.
Och Regina sjunger Fråga inte varför jag dricker ensam ikväll

Korak dva, možda tri, i već gotovo je sve
Ett steg, två, kanske tre, sedan är allt redan över

Barnatro - Getsemane

Jag har ingen barnatro, så jag känner mig inte hotad av en bok som Om Jesus av Jonas Gardell. Men jag har förstått att andra gör det. Och att det är starka känslor. Det var en fin insikt. Jag lärde mig något om mig själv igår.
Min bild av Jesus är inget flerfärgstryck. Den kommer från Jesus Christ Superstar. Ian Gillans version. Det här är Jesus för mig. Ingen bild av en mild Jesus. En hårdrockssångare som sjunger till Andrew Lloyd Webber. Det är Jesus för mig. Men det är också 70-talet på biblioteket i en syntetisk soffgrupp och stora hörlurar.

Havregrynsgröt - Tycker om när du tar på mig

Visst kan man vara nostalgisk, men när jag hör Gyllene tider så står jag i ett radhusgarage och spelar rundpingis och vill bara bort, bort, bort. Nej, jag har inga varma känslor egentligen för Per Gessle och alla hans band.

Så det är konstigt. Den här sången är inte musik för mig, det är bara en känsla. Känslan den här morgonen. Milda vindar. Cyklar längs sjön med barnen till skolan. Hösten är vacker och harmonin total.
Just den känslan, varm, mjuk och len som havregrynsgröt i magen. Jag kan inte förklara det.

Mer Europafori - Jag vill leva i Europa

Konstigt att det blev War igår. Egentligen hade jag inte tänkt det, hade tänkt ha något positivt. Och då får det bli Jan Hammarlund med en låt som Arja Saijonmaa tyvärr sjöng sönder sedan.
Texten är gammal och det är skönt att lyssna till den. Dagens Europa är inte det Europa jag växte upp i. Och tack för det!
Världen blir vackrare med tiden, jag tror ändå det.

Perspektiv - War

Jag lever i Europa. Ett Europa i fred. I stort sett. Så har det inte alltid varit. När jag växte upp fanns vi och Öst. Bakom järnridån. Eller snarare, det fanns inte. Det var blankt och vitt. De. Och Spanien, Portugal och Grekland var diktaturer, där satt människor i fängelse för sin övertygelse. Det har man ju glömt nu. Det var väl länge sedan?
När jag växte upp var det bara några decennier sedan andra världskriget. Det kändes så avlägset då, för mig. Men inte för de vuxna kanske.
Åren går, och diktaturer faller. Och nu är det tjugo år sedan järnridån rasade. Knappt tjugo år sedan Jugoslavien slets sönder. Åren går fort. Ibland kan man tappa perspektivet.
Trots allt, det blir en bättre värld. Jo, faktiskt.

Lugnet lägger sig - Four Strong Winds

Bara för att stormen har bedarrat och vindarna har lagt sig. Bara för att jag är lycklig. Bara för att mitt liv är så benådat, att jag äger förmågan att njuta. Bara därför.

Kärlek - The Rose

Idag fyller min älskade man år.
Jag är lyckligt gift. Tänk, det trodde jag aldrig.
The Rose är nog en av de finaste texter om kärlek jag vet. Vi spelade den på vårt bröllop. Älskade, älskade, lyssna på texten.

When the night has been too lonely
and the road has been to long,
and you think that love is only
for the lucky and the strong,
just remember in the winter
far beneath the winter snows
lies the seed that with the sun's love
in the spring becomes the rose

Skratt - Laughing With

Eftersom jag nu är förälskad i gruppen Regina, alltså Grupa Regina, så hamnar jag lätt hos Regina Spektor som är så stor nu. Egentligen tycker jag det mesta hon gör är helt ok, till och med bra. Men det fastnar liksom inte. Jag vet inte varför, men sången Laughing gör det. Jag tror att det är texten, det här är ord jag önskar att jag hade skrivit.

Laughing With lyrics

No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’re starving or freezing or so very poor

No one laughs at God
When the doctor calls after some routine tests
No one’s laughing at God
When it’s gotten real late
And their kid’s not back from the party yet

No one laughs at God
When their airplane start to uncontrollably shake
No one’s laughing at God
When they see the one they love, hand in hand with someone else
And they hope that they’re mistaken

No one laughs at God
When the cops knock on their door
And they say we got some bad news, sir
No one’s laughing at God
When there’s a famine or fire or flood

*Chorus*
But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny,
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious
Ha ha
Ha ha

No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one’s laughing at God
When they’ve lost all they’ve got
And they don’t know what for

No one laughs at God on the day they realize
That the last sight they’ll ever see is a pair of hateful eyes
No one’s laughing at God when they’re saying their goodbyes
But God can be funny
At a cocktail party when listening to a good God-themed joke, or
Or when the crazies say He hates us
And they get so red in the head you think they’re ‘bout to choke
God can be funny,
When told he’ll give you money if you just pray the right way
And when presented like a genie who does magic like Houdini
Or grants wishes like Jiminy Cricket and Santa Claus
God can be so hilarious

No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughs at God in a hospital
No one laughs at God in a war
No one laughing at God in hospital
No one’s laughing at God in a war
No one’s laughing at God when they’re starving or freezing or so very
poor

No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
No one’s laughing at God
We’re all laughing with God

Varma vindar - Evighet

Det finns en speciell sorts vind. Den är mild, varm och det är höst. Det är mörkt. Sådana vindar mötte mig idag. Det är något speciellt. Alla höstar jag har levt. Alla äppeldoftande vindar, allt mörker, alla vägar jag cyklat i mörkret. Jag älskar hösten, jag älskar vinden och jag älskar mörkret. I dag är en sådan dag.
Tomas Andersson Wij har gjort en låt som heter Hornsgatans dag 28 september 1980. Och visserligen är det 29 år sedan. Men det är just idag, och det är just min stad. Men den finns inte på Youtube, så det får bli en Carolacover istället. Då kommer texten fram. Så här ska den framföras. En röst. En gitarr. En text.

Fest - You'll always find me in the kitchen at parties

Vi laddar för fest. De är annorlunda nu. Men en man i min närhet gläder sig som ett barn. Det är underbart. Min roll är nog snarare att hålla mig framme och mingla. Det är helt ok. Fast egentligen brukar den bästa delen av festen vara något helt annat.



http://www.youtube.com/watch?v=b9zdilFwHxY

Blodomloppsmusik - Keep on Rockin' in the Free World

Jag kommer inte att komma från Neil Young. Och varför skulle jag det? Det är så skönt med rejält ös ibland. Först tyckte jag att det fanns för mycket country-stuk i den. Och det gör det ju. Men ändå. Neil Young och Pearl Jam på Sjöhistoriska när det nu var? När musiken går ut i kroppen utan att passera hjärnan. Bara direkt till hjärtat, benen och kärleken.
Kul att hitta den här videon med Pearl Jam och lite oväntade U2. Men den rockar fett ;-)



http://www.youtube.com/watch?v=vioARezBDQU

Deckarfyndet - Dear Old Stockholm

Jag har en vinylskiva i min hand. Den vackraste skivan jag vet. En gång för länge, länge sedan såg jag en svensk deckare på TV. Hjälten gick ut och plockade upp en skiva och lade på skivspelaren, och ut strömmade den musik som gick rätt in i mig. Jag fick vara min egen sökmotor och leta igenom alla skivaffärer i hela stan i jakten på Skivan. Men jag hittade den! Det var en så underbar känsla. Chet Baker Live in Stockholm 1983 with Åke Johansson trio.
Men på Youtube kan jag inte hitta något från den skivan. Men däremot hittade jag en annan inspelning från Stockholm 1983. Chet Baker och Stan Getz och Ack, Värmeland du sköna. Åh, så vackert.



http://www.youtube.com/watch?v=ksQBfJ968TA

Metafunderingar - Under vinrankan

Det är skönt med en egen blogg. Här bestämmer jag vad som ska skrivas och hur det ska se ut. Kunde man tänka. Men i själva verket har jag tankar hur det ska vara och så är jag inte alltid sams med mig själv. Ska musiken vara styrande, eller orden? Jag hade ju tänkt att det skulle vara musiken, men hos mig är orden så starka och tar lätt över. Musik eller ord - jag tror att jag nöjer med mig att vänta och se vad det blir.

Monica Zetterlund dog för fyra år sedan. Det är sorgligt. En så fantastisk sångerska får man vara tacksam och ödmjuk att man har fått ramla på. Jag minns en underbar kväll på Katalin, åh, älskade ställe! Under vinrankan kom 1991, och jag älskar så att höra hennes röst. Det sköra, sköra, sköra. Men starka.



http://www.youtube.com/watch?v=2F4lAwJbq8M

Kassettbandshyllan - Tusk

Det är en så skön känsla när alla bitar faller på plats. När saker löser sig fast man inte ens ägnat dem tid. Flyt, helt enkelt. Fast inte helt enkelt. Det är ju det som är problemet. Att förutsättningslöst närma sig verkligheten bakifrån eller från sidan. Då ser man oftast svaret tydligt. Det handlar bara om att vänta in sig själv. Det har jag gjort idag.
En gång i tiden hade jag min musiksamling på kassettband. Samlingen blev större och större. Men så var jag lite lagom sjuk och hemma från skolan, och plötsligt satt jag med en sax och kartong och gjorde en fantastiskt lyckad konstruktion. 60 kassettband fick rum och de stod stadigt i hyllan och drogs ut från sin plats med hjälp av små bomullsband. Jag minns känslan när jag fått ihop den. Den var så bra. Jag var - och är - så otroligt nöjd.
Idag har några helt andra bitar ramlat på plats och plötsligt dök samma känsla upp. Liksom ett gammalt blandband, som inte längre står i den fina hyllan. Jag vet inte när bandet spelades in, men troligen mycket tidigt 80-tal. Det var inte mycket som gick att lyssna på, fast Fleetwood Mac sticker ändå ut lite.
Det här är en senare version, live.

Fredag - We're not gonna take it

Det finns mycket man inte borde behöva ta emot. Tolka det som du vill. Jag vet vad jag menar. Och jag behöver rensa huvudet och få lite energi. Who var en stor del av mitt liv under ett tag, men nu var det länge sedan jag lyssnade på dem. Vilken tur att jag hittade den här videon. Live är bäst!



http://www.youtube.com/watch?v=2Hj6-voLwB8

Två år sedan - Izgledala je malo čudno

Ja, så var detta minitema avslutat. Cirkeln är sluten. Regina återförenades efter kriget och spelade åter in Izgleda je malo čudno. Det här är en bättre version rent musikaliskt. Men videon från i förrgår ÄR roligare.



http://www.youtube.com/watch?v=BjSoyt5RQ3I

Trettiotre år sedan - Izgledala je malo čudno

Någon Vita bandet-vecka lär det inte bli. Men mer Bijelo Dugme. Alltså bandet som var superstora i Jugoslavien från 1973 och framåt. Flera olika sångare, men den som höll ihop bandet var Goran Bregović som är känd i Sverige också för musiken till filmer som Underground och Svart katt, vit katt Men alltså, hur tråkigt får man skriva? Det jag vill säga är att jag har sett de filmerna och älskat musiken. Och att Bijelo Dugme från 1976 låter som Doors. Jag hade gillat den här låten redan då. Och jag gör det nu.



http://www.youtube.com/watch?v=TIDb5P7ycvs

Tjugo år sedan - Izgledala je malo čudno

Någon gång ska jag berätta historien om Regina. Men det gör jag inte nu. Det räcker att säga att tjugo år är en lång tid. Izgledala je malo čudno betyder Hon såg lite konstig ut och sången handlar om en tjej som fanns förut och som var lite underlig på många sätt och vis, men kanske att jag älskade henne...
Jojo. Det har man väl hört förut...
Originalet spelades in av bandet Bijelo Dugme (Vita bandet)som var mycket stora i Jugoslavien från 70-talet och tills landet upphörde och kanske längre ändå. Men här spelar Regina i en härligt hemgjord video från Sarajevo 1990 eller 1991.



http://www.youtube.com/watch?v=ClKRxW8_qiw

Styrka - Back to black

Just i morse såg jag så många knarkare som knäade fram. Alla knäade inte, en viftade runt. Det beror ju på vad man tar. Det är för sorgligt. Ibland öppnas mina ögon och så ser jag det överallt. Konstigt det där.
Idag har det varit tufft, jag känner mig både arg och stark. Amy Winehouse är väl sönderskvallrad och jag hänger inte med i alla svängar. Men en sak kan jag säga att hon har en helt fantastisk röst. Jag gillar 60-talskänslan starkt. Det är riktigt, riktigt bra, och perfekt att spela för mig idag. Ha!



http://www.youtube.com/watch?v=n0Qwya7Xpo0

Stuprörsjeans - Music (was my first love)

Jag älskade Music när den kom. Något nytt och annorlunda. Jag hade varit i England på sommaren och hört John Miles. Jag kom tillbaka med den här skivan, och stuprörsjeans. Jag var inte en tuff tjej, men plötsligt var jag först i högstadieskolan med stuprörsjeans. Jag fick uppskattande blickar från de äldre tjejerna. Helt oväntat. Men det var en skön känsla. Har inte upplevt just det sedan dess. Men jag har aldrig köpt utsvängda byxor. Om man håller fast vid sin grej är man ju i alla fall rätt ibland.



http://www.youtube.com/watch?v=QnO3LwkANXw

Lördag i september - Kiše jesenje

Cyklar runt i regnet. Nu kommer hösten men värmen är kvar. På många sätt den bästa årstiden. Kiše jesenje betyder höstregn. Så passande.



http://www.youtube.com/watch?v=UxPujmErlW8

Pigg och glad - Like a song

Fast det är fredag är jag pigg. Och glad. Jag är faktiskt väldigt glad. Livet kan nog egentligen inte vara bättre. Så jag njuter av känslan. Lite skojig video med bra musik av bra band. Och lite skojig 80-talskavalkad också. Det var ganska länge sen ändå.



http://www.youtube.com/watch?v=b_wMNNySCZk

Vila i hans röst - 4th of July, Asbury Park (Sandy)

Så intensiva dagar. Trött i kroppen, trött i själen. Behöver bara vila nu. Låter mig omslutas av musik, och just nu är det nog mest Springsteen. Jag undrar vad som hände, varför låter han som en trött cowboy nu. Det gjorde han inte då. Jag älskar hur han berättar en historia, hur musiken och orden följer varandra, och väver ihop vad som händer och hur det speglas i både rytmen och melodin. Man kan inte tröttna på Sandy. Så bra!



http://www.youtube.com/watch?v=i10EZ2y6q6k

Vilsen - Backstreets

För mig har alltid texterna varit viktigare än musiken. Fast musiken måste ju vara bra. Annars fungerar det inte. När jag upptäckte Bruce Springsteen kände jag inte en kotte som gillade honom. Det var ju senare han blev stor. Riktigt stor. Hans texter kan man kura in i och gå vilse i. För vilsen var ju just vad man var i tonåren.
Remember all the movies, Terry
We'd go see
Trying to learn to walk like the heroes
We thought we had to be
Well after all this time
To find we're just like all the rest

Live från 1975


http://www.youtube.com/watch?v=AwBGSS63B2o

Respekt - Respect

För många år sedan gick jag över Torsgatan på väg till jobbet. Och där hade parkeringsvakterna, alltså lapplisorna, sin morgonträffslokal. Det var hemskt de dagar vi hade samma tider. Folk tutade och räckte fingret. Inte en gång. Inte två gånger. Många gånger. Väldigt många gånger. De hängde utanför bilarna och skrek. Ingen människa ska behöva mötas av detta när man gör sitt jobb.
Och jag tänkte, att en dag, då får jag göra ett Sommarprogram, och då ska jag berätta om morgonmötena på Torsgatan och så ska jag spela Respect.
Nu får jag aldrig något Sommarprogram, men berätta kan man ju göra ändå.



http://www.youtube.com/watch?v=z0XAI-PFQcA

Hymn till EU eller glädjen? - Ode an die Freude

Beethoven levde för länge sedan, och man kan ju undra vad han hade tyckt om debatter om upphovsrätt. Jag blev väldigt störd när det bestämdes att EU skulle ha Ode an die Freude ur 9:e symfonin till EU-hymn. Det är ett av de klassiska verken som jag verkligen älskar, så varför, varför skulle det bli en EU-hymn. Vad är förresten en EU-hymn? Nu tror jag inte att den har blivit så sönderspelad som man kunde ha befarat. Men varför inte ge uppdraget åt en modern tongivare, skapa en EU-hymn! Nä, ta en gammal Beethoven och tryck in som hyllning åt vårt postmoderna Europaprojekt.

Men nu vill jag spela Ode an die Freude för att vi har haft en så underbar helg, jag är fylld med glädje och kärlek och då måste jag spela kärleksfull musik. Det är ju ganska långt. Men å andra sidan har jag inte skrivit på flera dagar.



http://www.youtube.com/watch?v=O2AEaQJuKDY

Datorhäng - Love is blindness

Jag vet att U2 har turnerat över halva Europa inklusive Sverige den här sommaren. Och det hade bara varit att köpa en biljett och åka dit och ha varit där. Men det gjorde jag inte. Man får hänga vid datorn i stället.



http://www.youtube.com/watch?v=P8oy0nR1Nhw

Kaos är granne med gud - Little boxes

När jag åker till jobbet passerar jag ett nybyggt område. Det är så snygga hus i milda färger. Gjutjärnsbalkonger. Genomtänkta planteringar. Åh, där vill jag bo. Tänker jag. Och sen tänker jag efter.
När jag tänker tillbaka på min uppväxt så var det två hem som verkligen gjorde intryck på mig. De tillhörde min bästa kompis då jag var 7-8 år, och min lärare på högstadiet. Båda var 20-30-talshus, många små rum, vindlingar, skyffen och vrår. Inbott. Eller man kanske ska säga rörigt.
Jag bodde i ett område där alla hus var byggda under en ganska kort period under 60-talet. Inte så att det var något fel på något hus. Det var väldigt prydligt. Men det är inte de husen jag minns. Och visst är det fortfarande så att jag suckar över heminredningsreportage, och vill också ha det så där rent. Fria ytor. Blankt. Vitt.
Fast jag undrar varför. Jag tror ju egentligen att man mår bättre av skrymslen och vrår och ogenomtänkta hörnor och kanske lite kreativt kaos.



http://www.youtube.com/watch?v=AN3rN59GlWw

Så sant - Jag får liksom ingen ordning

Tyvärr, tyvärr är det alltför sant. Jag har ingen ordning. Försöker och försöker, och visst är näsan ovan vattnet, men under ytan är det kaos. Lars Winnerbäck är intressant. Gillar hans musik skarpt. Och det är ju roligare att röja i röran om man har bra sällskap.

Hjärnblås - Sama

Det känns inte som om jag kan skriva något vettigt. Jag har cyklat i motvind och hjärnan är utblåst. Vill bara blåsa tillbaka den. Lagom stark volym. Lagom ös. Lagom närvaro.
Sama betyder ensam. Ensam som en schal att knyta in sina sorger i.
Za tebe rođen sam ja


Ljudet är knappt ok, och inte bilden heller, men det är ju live. Det förlåter allt för mig.

http://www.youtube.com/watch?v=c5WF66TeHic

Måndag, måndag - Sve mogu ja

Sve mogu ja betyder Jag kan allt. Och idag är det en helt vanlig måndag. Allt har flutit på utan problem. Men inte heller några utmaningar. Vardag på gränsen till tristess alltså. Man borde vara nöjd.
Önskar jag var på koncert istället. Underbara Regina, förband till Rolling Stones 2007.



http://www.youtube.com/watch?v=80gCysjuh4w

Älskade gamla vinyler - The Killing of Georgie part I and II

Åh, vad jag saknar mina gamla vinylskivor! De finns ju kvar, men jag kan inte spela dem. Tar fram dem ibland och tittar på dem, stora omslag med fina bilder, låttexter, betraktelser. Och minnen. Så många minnen som finns bland dessa skivor. Vi hade en radiogrammofon i trä, där man fällde ut skivspelaren. I pappas arbetsrum. Man fick bara lyssna på skivor när han inte arbetade.

När jag var tonåring lyssnade jag på Rod Stewart. Det var många år sedan jag slutade med det. Men när jag höll Atlantic Crossing i händerna igen så mindes jag varför jag älskade Rod. Han är inte längre den han var. Men vem är det?

En fantastisk sång om en fruktansvärd händelse. Hatbrott skulle det heta idag. Men Rod är underbar!



http://www.youtube.com/watch?v=pXNd7kbVM9I

Rymden är stor - Space Oddity

I morse åkte Christer Fuglesang ut i rymden. Jag är inte avundsjuk, det finns det så många andra som är. Här kommer en hälsning till Christer. Inte för att han läser detta. Och tur är väl det.



http://www.youtube.com/watch?v=ssnxo4lNp8w

Lång längtan - Vrijeme je

Tur och retur Göteborg över dagen. Varmt och regn. Tröttheten kommer krypande, men väl hemma hittar jag en mycket efterlängtad CD. Konstigt hur livet kan ha sina vändor.




http://www.youtube.com/watch?v=o4DuHp1eyUQ

Vilda nätter - Because the night

Jag var 16 år och klev över tröskeln till en skivaffär någonstans i England. Patti Smith sjöng på högsta volym och då visste jag att det här skulle bli mitt liv. Så många känslor, så många minnen. Vilda nätter, långt hår, svettiga nackar.



http://www.youtube.com/watch?v=px__SsVXX_0

Brustna drömmar - Tu noć kad si se udavala

Hela dagen har jag hört detta i huvudet. Musiken är helt klart inspirerad av Dire Straits, och texten handlar om starka känslor. Åh, jag tycker att det är så bra!

Bandet heter Prljavo kazalište vilket betyder Smutsig teater. Det bildades redan 1977 i forna Jugoslavien, och håller fortfarande på fast nu är de ju kroater.

Den natten då du gifte dig
Den natten då du gifte dig
förstod ingen varför du skrek
var det rökelsen, eller gamla minnen
Den natten då du gifte dig
förstod ingen varför du skrek
men allt kom tillbaks till mig

Den natten då du gifte dig
blev jag så full att jag fick bäras iväg
Mina vänner, trogna som hundar
försökte trösta mig till gryningen
De sa det fanns miljoner som du
och att jag skulle komma över dig

Den natten då du gifte dig
kom allt tillbaks till mig

Det finns andra världar
för oss skulle de vara som blommor från himlen
Åh, om du ändå ville rymma
den här vägen, var modig, gråt inte

Den natten då du gifte dig
kom allt tillbaks till mig
din lustiga studentklänning,
månfärgade sandaler

(min översättning från engelska)



http://www.youtube.com/watch?v=7zxlqEnLP20