Jag lever i Europa. Ett Europa i fred. I stort sett. Så har det inte alltid varit. När jag växte upp fanns vi och Öst. Bakom järnridån. Eller snarare, det fanns inte. Det var blankt och vitt. De. Och Spanien, Portugal och Grekland var diktaturer, där satt människor i fängelse för sin övertygelse. Det har man ju glömt nu. Det var väl länge sedan?
När jag växte upp var det bara några decennier sedan andra världskriget. Det kändes så avlägset då, för mig. Men inte för de vuxna kanske.
Åren går, och diktaturer faller. Och nu är det tjugo år sedan järnridån rasade. Knappt tjugo år sedan Jugoslavien slets sönder. Åren går fort. Ibland kan man tappa perspektivet.
Trots allt, det blir en bättre värld. Jo, faktiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar