Passion - Minus Celsius

Snart är 2009 slut.
Ett år med starka känslor. Jag har lärt mig något om mig själv. Jag har också lärt mig något om andra.
Om var min gräns går.
Det är bra.

Konstigt nog är Minus Celsius musik som för mig till heta sommarnätter, till förvirrad passion och drömmar om det ouppnåeliga.

Nu är det vinter, verkligen minus Celcius, och inga passioner lever.
Det är bra. Faktiskt.
Men drömmer gör jag.

Som alltid.

Ljusare tider - Once

Det är årets mörkaste dag idag. Även om snön lyser upp. Men det betyder att vi går mot ljusare tider.

Idag var en dag jag knöt ihop alla lösa trådar, och landade i hemmets vrå.
Uttömd.
Jag behöver det vackra, det spröda, det ljusa.
I väntan på ljuset.

Kristallklart - True Colours

Gnistrande kallt. Stora drivor av snö. Skymningen faller snabbt. Det speciella blå ljuset i snön.
Ane Brun i lurarna.
Jag är på väg.
Rösten, luften, ljuset - allt är fullkomligt kristallklart.
Det är jag i natten. I kylan. I vintern.

Eko - Angie

En gång var jag ung och kär. Angie framkallar minnen från den tiden.
Så vacker. Så sorglig. Så sentimental.
Nu är jag äldre. Känslor försvinner inte med åren. De förändras nog inte heller egentligen. Men de får en omgivning. De ekar inte längre tomt i ett kropp utan akustik. Med åren får man erfarenheter, som dämpar eller förstärker, som gardiner och äggkartonger på väggarna.
Men kärleken kan fortfarande göra lika ont.

Åh Angie.

All the dreams we held so close seem to all go up in smoke

Tåg - Ljubav nije za nas

Jag såg att i helgen öppnade tågförbindelsen åter mellan Belgrad och Sarajevo. Det ger ju hopp om världen, om freden, om livet. Absolut. Jag älskar att åka tåg. Och den resan har jag drömt om att göra.
Men på något vis känns det som om det är för sent för mig nu.

Ljubav nije za nas

I brist på änglar - Odysseus

Jag älskade Ulf Lundell förut. Det gör jag inte längre. Han låter för gnällig, men egentligen vet jag inte, för jag lyssnar inte på honom längre. Som sagt.
Men det finns sånger som fortfarande når in till mitt hjärta.

Snart kommer änglarna att landa är en sådan.
Den spelas ju alltid i radion innan jul. Så konstigt att den inte finns på YouTube.
Det känns tomt.
Plötsligt MÅSTE jag höra den.

Det finns ju annat än YouTube om man vill lyssna på musik. Men bloggen bygger på YouTube.

Men ok, ok, det finns mer av Lundell. För mig har han aldrig varit Uffe.
Och visst är det lite kul att med live även om det är lite bompa-ompa-varning.

Fötterna på jorden - I Will Survive

Nej, det var inte så jag menade. Nej, jag står kvar här.
Fötterna ner och huvudet upp. Båda fötterna på jorden, som vanligt. Jo, som vanligt. Det har bara varit lite för mycket av somligt, och för lite av annat.

Jag undrar om jag inte skulle rösta på I Will Survive som mitt livs låt. Inte för att den är den absolut bästa låten som finns. Men för att man alltid kan landa i den. Fötterna ner, båda fötterna på jorden. Som vanligt. I will survive.
Så himla bra. Faktiskt så väldigt, väldigt bra.

Jag minns ett sommarprogram i början av 80-talet, kanske. Vem-det-nu-var pratade om just den här skivan. Att ungdomarna älskade den, men att den också såldes på skivavdelningen på Domus. Så nu var det här folkets älskade låt.
Ska nog gå in på sr.se och rota i något digitalt arkiv för att höra det där igen.
Det gjorde stort intryck på mig i alla fall.

Och visst hänger den med. En riktig klassiker. Bara man inte dansar så att man glömmer att lyssna på texten.

En tunn hinna - To be gone

En del dagar är som en del dagar.

Jag har inte lyssnat mycket på Anna Ternheim, men idag läste jag en bok med ett långt citat från To be gone. Det gjorde mig nyfiken.
När jag lyssnade var det precis den istunna känslan jag har levt med idag.
Så på pricken, jag ryser.

Inskränkthet - Don't Let It Bring You Down

Nu trampade jag igenom.
Isen bröts, det svarta vattnet tränger fram.
Än kan jag dra upp stöveln och fortsätta, lite sur om strumpan bara. Men jag måste jobba på att komma härifrån, till säker mark.

Inskränkthet. Usch. Fy för inskränkthet. Vilket fult ord, vilka fula känslor. Att värna om Mig, Mitt, Jag. Att se allt målat i Mina färger. Höra bara Mina toner. Det sänker mig. Gör mig arg. Ilska och maktlöshet.
Jag ser det hos andra, men kanske är jag också sådan.
Desto större anledning att kämpa mot.

Don't let it bring you down
It's only castles burning

Tio år - Black Boys On Mopeds

När jag var tio år var jag utanför Norden för första gången. Det var en nödvändig resa. Jag var vilse i världen och min förankring fanns i London.
Det första jag såg av London var några indiska kvinnor i sari, som stod och tog hand om skräpet från flygplanet. Bland alla engångsförpackningar låg de små, små smörförpackningarna som de noga slickade ur.
På tunnelbanan var det mörkt och bullrigt.
På väggarna stod uppmaningar att se upp för främlingar och att kolla om det fanns övergivna väskor med bomber i.

Världen var skrämmande.
Jag var rädd.

Jag är glad att jag inte är tio år längre.

Kärlek 2 - Quand on n'a que l'amour

Kärlek kan vara så mycket. Passionerade känslor. Eller en mjuk och försiktig ömhet.
Bultande hjärta. Mage i uppror. Värme i bröstet.

Jag tänker på att jag älskar så många. Jag älskar så mycket.
Då blir världen vacker.
Var det hit jag var på väg hela mitt liv?

Alors, sans avoir rien que la force d'aimer
Nous avons dans nous mains, amis, le monde entiere

Brevlådor - Summertime

Idag är jag helt slut. Och jag tänker inte på slutet, men jag måste ändå spela Summertime igen. En annan variant. Som inte heller kommer att spelas på min begravning.
Det är rörigt överallt i mitt liv just nu. Behöver vila.
Inte jaga brevlådor. Alla är nerlagda. Och den jag hittade var full. Där kom vi, den ena efter den andra, förväntansfulla med brev i handen.
Åh, nej, utbrast en, inte nu igen! Den andra brevlådan jag försöker med idag.

Jo, så kan det vara. Det är konstigt.
Allt var inte bättre förr.
Men brevlådorna var i alla fall snyggare.