Se framåt, alltid framåt - Goliat

Jag tror att det ibland är bra att bita ihop och se framåt.
Som ett mantra upprepar jag - se framåt!
Framåt är en bra riktning.

Men ibland är det svårt. Egentligen är allt bra.
Väldigt bra.
Men så sorgliga och hemska saker händer.

Jag är trött och har inte sovit.
Även om allt är bra.
Väldigt bra.
Så har jag inte sovit. Och hemskheterna går in i mig.
Jag orkar inte värja mig


Vi ska bli mäktiga
Vi ska ta över världen

Vi ska aldrig skada varandra mer
Vi ska slåss
Vi ska slåss mot Goliat.

Navelskådande - Sommarö

Lite lockad att blogga igen. Nu när jag har fått ordning på tekniken.

Jag kan nog inte släppa bloggen.
Och jag kan inte släppa Göttingen.
Jag kan inte släppa Barbara.
Hon var judinna och fick gömma sig under kriget. Det där för närmare 70 år sedan. Men för mig, för oss, som växte upp i Kalla krigets skugga, så var det nyss. Det stora kriget som var nyss.
Där for hon illa, Barbara. Som så många andra.
Men hon hade sin musik, och hon skrev hon sången Göttingen.
En fredsvisa. En verklig fredsvisa.

Men jag växte upp i Sverige. Långt från 60-talets Frankrike och Tyskland.

Och för mig var det melodin och vemodet i Sommarö som var först.

Inte förrän nu så kan jag se Sommarö-texten som navelskådande. Här sitter jag och lider. Och du, du bryr dig inte nu.

Jag vet inte vad jag ska säga. Men en favorit har ramlat ner från tronen. Det känns inte ens som jag vill spela Sommarö.
Men det gör jag ändå. Fast. Navelskådande som sagt.

Slut till sist? - Göttingen

Nu är det väl slut ändå. Efter två år så försöker jag logga in, byter lösenord, får byta igen, verifiera med koder och mejl och studsar runt.
Hela tiden frågar jag mig. Varför?
Jag har inga följare, en enda kommentar har kommit under dessa bloggande år. Jag har ingen obetvinglig historia att få ut. Ingen skrikande lust.

Jag borde väl bara logga ut för gott. Eller blogga på riktigt. Oftare. På allvar.
Eller.

Från början fanns ett syfte med den här bloggen. Nu finns ett annat. Om det nu finns något.

Jag ville komma bort från orden. Och hitta musiken. Jag ville lyssna till all musik jag hittat som inte fanns i allas öron. Exjugoslavisk pop. Eller bosnisk schlager.

Men det finns ju annat också. Franska visor. Och nu kan jag inte sluta lyssna på Barbara. Fast jag egentligen tycker att Barbro Hörbergs version är bättre.

Det blir kanske fler blogginlägg.