Eftermäle - Lazarus

Det är alltid för sent efteråt.
Vilken imponerande föreställning, en så välregisserad sorti.
Det finns nog bara en som kunde lämna världen såhär.
Jag saknar honom.

Look up here - I'm in heaven.

Optimism - Le mal de vivre

Världen tränger sig på.
Jag tänker på när jag startade min blogg. Hur optimistisk jag var. Tänkte tillbaka på den terror som fanns då jag växte upp på 60-talet. Diktaturer i öst och väst. I vårt Europa. Världen utanför var så långt bort.
Nu slår den tillbaka. Världen utanför.

Det finns inga enkla lösningar.
Men jag tänker på Frankrike idag.

Kan jag fortfarande vara optimist?

Se framåt, alltid framåt - Goliat

Jag tror att det ibland är bra att bita ihop och se framåt.
Som ett mantra upprepar jag - se framåt!
Framåt är en bra riktning.

Men ibland är det svårt. Egentligen är allt bra.
Väldigt bra.
Men så sorgliga och hemska saker händer.

Jag är trött och har inte sovit.
Även om allt är bra.
Väldigt bra.
Så har jag inte sovit. Och hemskheterna går in i mig.
Jag orkar inte värja mig


Vi ska bli mäktiga
Vi ska ta över världen

Vi ska aldrig skada varandra mer
Vi ska slåss
Vi ska slåss mot Goliat.

Navelskådande - Sommarö

Lite lockad att blogga igen. Nu när jag har fått ordning på tekniken.

Jag kan nog inte släppa bloggen.
Och jag kan inte släppa Göttingen.
Jag kan inte släppa Barbara.
Hon var judinna och fick gömma sig under kriget. Det där för närmare 70 år sedan. Men för mig, för oss, som växte upp i Kalla krigets skugga, så var det nyss. Det stora kriget som var nyss.
Där for hon illa, Barbara. Som så många andra.
Men hon hade sin musik, och hon skrev hon sången Göttingen.
En fredsvisa. En verklig fredsvisa.

Men jag växte upp i Sverige. Långt från 60-talets Frankrike och Tyskland.

Och för mig var det melodin och vemodet i Sommarö som var först.

Inte förrän nu så kan jag se Sommarö-texten som navelskådande. Här sitter jag och lider. Och du, du bryr dig inte nu.

Jag vet inte vad jag ska säga. Men en favorit har ramlat ner från tronen. Det känns inte ens som jag vill spela Sommarö.
Men det gör jag ändå. Fast. Navelskådande som sagt.

Slut till sist? - Göttingen

Nu är det väl slut ändå. Efter två år så försöker jag logga in, byter lösenord, får byta igen, verifiera med koder och mejl och studsar runt.
Hela tiden frågar jag mig. Varför?
Jag har inga följare, en enda kommentar har kommit under dessa bloggande år. Jag har ingen obetvinglig historia att få ut. Ingen skrikande lust.

Jag borde väl bara logga ut för gott. Eller blogga på riktigt. Oftare. På allvar.
Eller.

Från början fanns ett syfte med den här bloggen. Nu finns ett annat. Om det nu finns något.

Jag ville komma bort från orden. Och hitta musiken. Jag ville lyssna till all musik jag hittat som inte fanns i allas öron. Exjugoslavisk pop. Eller bosnisk schlager.

Men det finns ju annat också. Franska visor. Och nu kan jag inte sluta lyssna på Barbara. Fast jag egentligen tycker att Barbro Hörbergs version är bättre.

Det blir kanske fler blogginlägg.

Ge upp - The Last Day Of Our Acquaintance

Jag gillar inte att ge upp.

Men ibland är det skönt. 

Som nu.

Eller snart.

Det är det jag vill. Ta en paus och säga.

- Nej, nu får det vara. Det är bra nu!

Jag är så dålig på det. Borde träna på att ge upp.

Att inte kunna ge upp innebär att jag stoppar mig själv.

Inte vågar satsa.

Man ska inte ge upp för tidigt.

Men ändå.

Ge upp!

GE UPP!

E

Hjälp från oväntat håll - Allegro (Symfoni nr 55)

Famlar i livet. Inte i mörkret.
Men i livet.
Det är ju rätt ljust, egentligen.

För att tala klarspråk - inget har känts särskilt roligt. Inte alls.
Men idag böjde jag mig fram och såg en dikt jag klippte ut för många år sedan.

Den talade till mig.
Till mig.

Tomas Tranströmer förstås.

Och jag vet. Bloggen ska handla om musik.
Inte om ord.

Men idag gör jag ett undantag.

Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan – det betyder:
»Vi ger oss inte. Men vill fred.«

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.