Livets lotteri - The Winner Takes It All

Omtumlande dag. Just nu är jag vinnare, men det kan förändras.
Varje dag är en lottsedel.

Freddie Wadling har en helt enastående karisma, och röst.
Jag älskar hans sång. Hans tolkningar av andras låtar är så helt enastående.
Det här är en underbar låt som får en helt annan betydelse när man bara hör Freddies röst, jämfört med Abba eller från Mamma Mia.
Och sen videon, som jag inte hade sett förut.
Guldbaggegala - ja, då blir det ju ytterligare en annan vinnare.

Saknad - Elegi

Första advent, lussebullar, ljusstakar, adventsstjärnor och fika med familjen. Allt på sin plats. Utom julstämningen. Den riktiga.
Känner mig trött och lite vemodig. Jag saknar någon, inte vem som helst. En speciell person. Tänker på henne när Lasse sjunger.
Kom tillbaka.

Röd jord- Kothbiro

Den som en gång satt sin fot på Afrikas röda jord kommer alltid att vilja återvända. Det är kanske sant. Jag har satt mina fötter där. Jorden är verkligen röd, och solen är stark. Det är vackert och fult.
Jag såg saker som jag önskar att jag aldrig hade sett. Det var möten, intryck, värme, sorg, fattigdom och skratt.
Jo, jag vill återvända till Afrikas röda jord. Någon gång. Inte nu.

Råös - Like A Hurricane

Jag tycker att musiken börjar kantra. Är det inte lite väl smörigt? Jo, jag tycker nog det. Sanningen är väl att det är det jag gillar.
Japp, så är det.
Antingen ska det vara en text som talar direkt till mig. Eller en röst som gör det. Eller musik som gör det. Eller bara råös.
Idag blir det råös, oj tusan vad bra han är, Neil Young.

Solsken - Here Comes The Sun

Alla dagar som kom och gick - inte visste jag att de var livet.
Ett klipp som har hängt på min anslagstavla en massa år. Så är det ju. Jag är mitt i. Och jag har fattat det. Försöker ta vara på stort och smått, men allt för ofta blir det bara ingenting.
Idag har det i alla fall blivit bra. En härlig dag... och mycket för att solen sken.

Gott liv - Don't Give Up

Jag läste i tidningen imorse att lyckliga människor klagar mindre och är nöjdare. Människor som inte trivs klagar mer. Konstig nyhet. Eller har jag missförstått något?
Goda och onda cirklar helt enkelt, och nu börjar det skrika *klyscha* i mig. Så jag skriver inte mer om det.
En del människor märks. En del röster hörs. På gott och ont. Men den här kombinationen blev bara på gott. Riktigt, riktigt gott.

Otakt - Vespro della Beata Vergine

Ibland är man inte riktigt i takt med tiden. Ett steg efter. Så mycket man vill och så lite tid att göra det. Och så mycket tid man lägger på oväsentligheter. Jag kan springa snabbt, bara jag själv bestämmer takten. Men inte hela tiden. Och inte nu.
Konstigt att tänka sig att Claudio Monteverdi skrev det här för 400 år sedan. Så vilsamt. Så vackert.
Musik att komma i takt till.

Hoppsasteg - Solsbury Hill

Det är svårt att skriva om musik, att beskriva musik. Jag har inte orden.
Jag lyssnade mycket på Genesis i slutet av 70-talet, det var helt ny musik för mig, som kom genom nya vänner. När vi kom ifrån varandra slutade jag lyssna på Genesis. Jag har inte saknat dem heller. Jo, vännerna, men inte Genesis.

Och från Genesis till Peter Gabriel är förstås inte steget så långt. Jag har alltid älskat Solsbury Hill, för det är en särskild lätthetskänsla i den låten. Och det är nu jag känner att jag inte har orden. Det är en rytm som stegras, och ett ihärdig piano. Samtidigt som rytmen är så markerad så är det glädje, lätthet, hoppsasteg och solsken jag får i tankarna.

Jag var helt säker på att det fanns en video med två unga män, en vit och en svart, kanske i sjuttonårsåldern, som sprang och tog hoppsasteg tillsammans hand i hand uppför en ängsbeklädd kulle. Filmat från markperspektiv, så att gräs och vallmo är lite suddigt i förgrunden.
Men den videon kan jag inte hitta på Youtube. Kanske har den aldrig funnits heller. Men hoppsastegen finns i alla fall!

Novemberchocken - Summertime

Det är så grått, blött, kallt och mörkt. Jag orkar knappt vakna. Jag som har varit så pigg och glad känner mig helt tömd. Trött och less. Jag hade glömt att det är så här. Konstigt att jag glömmer varje år, och så kommer novemberchocken.
Men när jag en gång dör ska någon spela Summertime på saxofon i kyrkan. Jag hoppas att det dröjer riktigt, riktigt lång tid. Och att ingen minns att jag vill det, för jag tycker att de som lever kan få bestämma. Men Janis Joplin är bra hon också!

Återerövring - All The Things Your Are

Som jag skrev när jag började den här bloggen - i många år var musiken borta ur mitt liv. Nu återerövrar jag den. Sakta för sakta, steg för steg. Jag får hjälp från de mest oväntade håll.
Det har stått ett par högtalare i vårt fikarum på jobbet i flera veckor. Eller månader faktiskt. De är visst utsorterade, ingen vill ha dem. Oklart varför.
Så varför skulle inte jag? Nu har jag kånkat in dem till mig och kopplat ihop sladdar och känt mig lite teknisk. Faktiskt så har jag en fungerande surroundanläggning, smidig och lättskött. Mäkta stolt. Och så slipper jag svettiga hörlurar och tinnitusvarning.
Hur har jag kunnat jobba så många år utan att lyssna på musik?

Lycklig - Stockholmskyss

Hur ser lycka ut egentligen? Jag är en lycklig människa.
Tur eller skicklighet, eller både och. Mest tur förstås.
Att födas i Sverige. Att överhuvudtaget födas levande. Och så vidare.
När jag tänker på mitt liv, finns det ju ändå perioder som nu i backspegeln verkar så mycket roligare än det egentligen är nu. Men det visste jag inte då.
Och jag minns ju, svagt, men ändå, att jag inte alltid var så glad då.
Nu har alla bitar fallit på plats. Fast det är inte heller sant, det saknas bitar, stora bitar. Men man måste ju inte tänka på det.
Jag är faktiskt lycklig.

En kyss - Heroes

Jo, idag är det 20 år sedan muren i Berlin föll. Och det är nästan 30 år sedan jag var i Berlin. (Det borde jag göra något åt.)

I går fick jag veta historien bakom den här lilla frasen:


I can remember
standing by the wall
and the guns shot above our heads
and we kissed, as nothing could fall

Den kom till när David Bowie var på plats i Hansastudion, Berlin, och hans producent smet ut och kysste en av körtjejerna, rakt under ett vakttorn i Berlinmuren. Vilket David Bowie såg, och förevigade i Heroes.

Så kan det gå. Både banalt och genialt.

Men för mig är Heroes för alltid förknippat med när jag såg David Bowie live i Paris 1983. Jag hamnade bredvid några mycket stora, biffiga killar. Från England har jag för mig. Under Heroes lyfte en av killarna upp mig och höll mig ovan folkhavet hela låten. Det var imponerande. Visst var jag några kilon lättare då. Men han hade å andra sidan hela vänsterarmen gipsad.

We can be heroes just for one day


Jag kanske borde spela den tyska varianten, men jag har aldrig gillat den, så det blir en live-version från just "min" turné; Serious Moonlight

Fars dag - I Get Along Without You Very Well

Det är Fars dag idag. Men min pappa är inte med oss längre.
Och ju längre tiden går, desto mer inser jag hur mycket av pappa jag har i mig. På gott och ont.
Mycket av min musiksmak till exempel. Där kunde vi ibland hitta varandra.
Nu spelar jag för dig, pappa

Höstmys - Les feuilles mortes

Ok, ok, ok! Det finns många andra versioner av denna klassiker som är, tja, bättre.
Men jag har inte hört Iggy Pop sjunga franska förut. Och innan löven är helt borta, måste jag spela Les feuilles mortes, eller Autumn Leaves som den väl är mer känd som.
Visst är det här perfekt höstmys. Öppen spis eller pläd i soffan. En god bok i handen. Äppelpaj och te. Njut!

Pyjamasparty - U prolazu

Alltså det enda jag vill säga är att ett gott skratt förlänger livet. Och jag kan bara inte låta bli att skratta åt den här låten. Och jag är så glad att ha hittat någon jag kan fnissa med och skratta högt tillsammans med. Småler bara jag tänker på det. Det är helt ok om man inte fattar, men det här tycker jag är humor!

Tisdag - England 2 Columbia 0

Det här är min tisdagslåt. En bra tisdag går jag och tränar och på mitt favoritpass kämpar jag till Kirsty McColl och den här låten bara växer och växer. Den är så vass. Det gillar jag.

Bara för att - Starman

Bara för att man oftare borde ligga och titta på stjärnorna när det ändå är kolsvart ute. Bara därför.
Och bara för att det är en så bra låt.

Bussresa - For My Lover

Jag har inte skrivit på ett tag för jag har varit bortrest. Lanzarote. Så enkelt kan det vara. Semester är härligt och jag skulle vilja spela ett fantastiskt körverk som spelades när vi åkte buss genom ett märkligt lavalandskap. Men jag vet inte vad musiken hette.

Men jag minns en annan bussresa. Indien. Svindlande höjder och jag var livrädd. Satt med en lur i örat till min kompis Walkman och lyssnade på Tracy Chapman. Det var räddningen. Att kunna sjunka in i musik och slippa se världen utanför. Ibland är det precis vad som behövs.