Hoppsasteg - Solsbury Hill

Det är svårt att skriva om musik, att beskriva musik. Jag har inte orden.
Jag lyssnade mycket på Genesis i slutet av 70-talet, det var helt ny musik för mig, som kom genom nya vänner. När vi kom ifrån varandra slutade jag lyssna på Genesis. Jag har inte saknat dem heller. Jo, vännerna, men inte Genesis.

Och från Genesis till Peter Gabriel är förstås inte steget så långt. Jag har alltid älskat Solsbury Hill, för det är en särskild lätthetskänsla i den låten. Och det är nu jag känner att jag inte har orden. Det är en rytm som stegras, och ett ihärdig piano. Samtidigt som rytmen är så markerad så är det glädje, lätthet, hoppsasteg och solsken jag får i tankarna.

Jag var helt säker på att det fanns en video med två unga män, en vit och en svart, kanske i sjuttonårsåldern, som sprang och tog hoppsasteg tillsammans hand i hand uppför en ängsbeklädd kulle. Filmat från markperspektiv, så att gräs och vallmo är lite suddigt i förgrunden.
Men den videon kan jag inte hitta på Youtube. Kanske har den aldrig funnits heller. Men hoppsastegen finns i alla fall!