Historietrassel - Suspicious Minds

Musik är märkligt. Liksom historia. Det som är nu idag blir historia i morgon.
Kommer dagens musik att betyda lika mycket om 50 år som det som gjordes för 50 år sedan betyder idag för de som levde för 50 år sedan.
Ta det en gång till.
Kommer dagens musik att betyda lika mycket om 50 år som det som gjordes för 50 år sedan betyder idag för de som levde för 50 år sedan.

Känns som jag är tillbaka nu. Trasslar in mig i tankar och meningar.
Men det jag vill säga är att man inte kan veta vad som kommer att spela roll i morgon.

Men ibland vet man.

Jag hade en väldigt kort Elvisperiod, några månader, då jag grät och visste allt om the King. Sen gick det över, nästan lika snabbt som det hade kommit. Och det var ett tag sedan. Ett bra tag till och med.

Men så råkade jag höra lite Elvis igen. Alltså jag lyssnade verkligen.
Han förtjänar sin plats i musikhistorien.
Det är verkligen bra.
Musiken.
Känslan.
Närvaron.
Framförandet.
Och framför allt rösten.

Den största kärleken - Med ögon känsliga för grönt

Den vackraste kärleksvisan som finns.
Till den största kärleken som finns.

En sådan dag - Den norrländska präriens gudinna

Idag var en Olle Ljungström-dag. Det innebär att jag spelade Olle Ljungström från morgon till kväll.
Bra val. Precis rätt för idag.

Och ändå tänkte jag i morse, att Olle Ljungström, ja, Olle Ljungström, hans röst har inte tagit tag i mig. Och jag undrade varför, och flöt ut i en lång tankebana om röster och tonlägen och vad som egentligen griper mig.

Men så blev det ju en Olle Ljungström-dag. Och förstås så älskade jag Olle Ljungströms röst.
Jag gjorde ju det för trettio år sedan. Och jag gör det nu.
Men inte alla dagar däremellan.

Det här är inte den bästa versionen. Men den enda på Youtube.
Och när tonerna pressas, liksom höjs, liksom pressas uppåt mot gommen.

Ja, då ryser jag.

Gråmulen längtan - Spanish Caravan

Kallt och gråmulet ute. Men inne känns det bra.
Även om det är lite för invant, lite för hemma.
Lite för mycket vardag.
Och ganska kallt faktiskt.

Temperaturen höjs ett par grader av en annan tid.
Ett annat tempo.
En annan rytm.

Väcker en längtan.

Spellektioner - Mozarts klarinettkonsert sats 2 Adagio

Jag spelade klarinett när jag var barn. Sju år. Eller var det åtta? Man lär sig så snabbt när man är barn. Och sju år. Eller åtta? Tänk så mycket jag måste ha lärt mig.

Men tyvärr förstod jag inte mitt eget bästa. Jag tränade aldrig. Fattade inte.
Men min spellärare lärde mig om livet. Vi pratade. Om allt. Han såg mig. Det var det inte många som gjorde.
De sista åren tog jag inte med mig klarinetten till spellektionerna.

Konstigt.

Nu önskar jag att jag hade tagit chansen och lärt mig.
Jag vill kunna köra ett solo. Jag vill kunna jamma i en cool jazzlåt eller låta sorgsen och övergiven eller vara en del av något stort i ett kyrkorum.

Jag längtar faktiskt efter att uppleva musiken inifrån också.
Men ett steg i sänder.

Tre kvinnor - Hon har ett sätt

Det är den första april idag.
Inget aprilskämt. Det är inte jag som har skrivit om tre kvinnor.
Men jag minns en tid när det här var mitt liv. Nu är vi alla äldre. Jakob Hellman också.

Jag vet att det finns tre kvinnor
som bor i ett kollektiv,
och alla är oberoende
och lever ett eget liv.
Dom fördelar det som ska göras
i samstämmig demokrati,
dom odlar biodynamiskt
och hushållar med energi.
Dom har inga egna barn,
för det behöver man inte få -
men dom har diskuterat att
adoptera möjligtvis två.
Tre harmoniska vuxna kvinnor
som lever ihop med varann,
i stället för att bo i kärnfamilj
i ett äktenskap med en man.
Men dom har helt vanliga känslor
dom träffar män när dom vill,
ibland kommer t.ex. en på besök,
en som bor strax intill.
Jag förstod på ett tidigt stadium
att den här samlevnadsformen var fin,
jag var bara fem år när jag läste om
tant Brun, tant Grön och tant Gredelin.

Till feminismen, solkigt och kärleksfullt av Finn Zetterholm