Oväntat - Bless The Telephone

Ganska ofta är inte saker som man har tänkt. Ibland sämre.
Ganska ofta bättre. Om man tänker efter.
Det tycker jag att man ska.
Tänka efter alltså.

Då kan man se saker man kanske hade missat annars.

Bära sina bördor - Jedino moje

Man måste bära sina bördor. I motvind också.
Mörkret regerar.
Men snart går vi mot ljusare tider.
Det är tungt med cykeln i snön.
Men med snön kommer också ljuset.

Två lurar i öronen och jag kastas tillbaka till sommar och värme.
En värme som värmer på vintern också. Jag tycker att det här är så fint.
Vackert. På mer än ett sätt.
Det finns många bördor man kan bära. På fler än ett sätt.

My Only One

Tonight, when you close your eyes
and a dream intoxicates your pupils
you will find a heart that wanders
and searches for a path that will lead to you

I’ve been kissed by many
they gave me their hearts
but I never loved any of them
the way I love you, my only one
but I never loved any of them
the way I love you, my only one

Tonight when sorrow kicks in
wake up sleepy memories
don’t curse, don’t call, don’t beg,
it’s too late, you’re somebody else’s woman

I’ve been kissed by many
they gave me their hearts
but I never loved any of them
the way I love you, my only one
but I never loved any of them
the way I love you, my only one…

Harmoni - If Love's A Sweet Passion

Jag har inte skrivit på länge, för mitt internet har inte fungerat.
Så kan det också vara. Jag lever.
Jag har levt hela tiden.

Min blogg handlar om musik som inte får plats någon annanstans.
Den har varit ett sätt att återvinna musiken.
Musik, som en gång i tiden betydde så mycket för mig.
Men under många år har glidit undan.
Det beror på teknikens utveckling. Och teknikens avveckling.
Men också livet.
Somligt avvecklas. Och somligt utvecklas.

Så också jag.

Nu känner jag mig nöjd.
Ja. Faktiskt.

Harmoni.

Tankar - Nya röster sjunga

Hela dagen har musiken flödat och det är bra.
Men ingen energi.
Jag fastnade i Mikael Wiehe. En ihärdig man.
Han håller på det han tror på och han har varit konsekvent.

Det väcker känslor hos mig. Barndomen, framtidstron och 70-talet. Blandade känslor. Och jag vet inte var jag står. Jag vet inte vem man kan lita på.

Det har varit en omvälvande tid för mig. På det inre planet. Jag vet inte riktigt var jag står.
Jag hade behövt energi idag, men jag fick tankar, sorg och vemod.

Mobiler - Rid Of Me

Man ska väl hänga med. Det är bara att erkänna att jag inte gör det.
Tekniken rusar fram för snabbt.
Jag hinner inte med.
Är inte tillräckligt intresserad.
Vill inte. Orkar inte fixa.

Ibland kan jag undra hur livet kunde ha varit för mig, med mobiler, på den tiden. Den tiden då jag var yngre.
Det hade varit annorlunda.

Kanske bättre.

Eller kanske inte?

Jag läste i tidningen att konsertpubliken har blivit allt mer stillastående. Alla filmar och essemessar och fotar. Alla står med sin digitala livlina och förankrar sig i omvärlden och glömmer bort att vara där. Dansa, svettas, leva.

Det var väldigt länge sedan jag var på en konsert.
Men det fanns en annan tid.
Utan mobiler. Men med konserter.

Och utan mobil och utan dokumentation har jag dansat.
Jag har svettats.
Jag har levt.

Vilken tur!

Gå rakt fram - Love And War

Jag går rakt fram nu.
Springer inte runt i cirklar.
Långsamt tar jag ett steg framåt.

Och hela kvällen har Neil Young vävt en ljudmatta över oss.

Man kan ha det sämre.

Njutning - Lux Aurumque

Så otroligt!
Hur gör han. Jag förstår inte!
Men jag njuter.

Musik att cykla i mörker till.
Musik för en mörk höstkväll med lammgryta i magen.
Musik för ett badkar med hett vatten och tända ljus.

Njutning!

Ljus och guld

Banalitet - It Can Only Get Better

Ordet banal har ingen bra klang.
Vem vill vara banal?

Men det banala kan vara det som får dagen att gå runt.
Att vila i det banala.
Luta sig tillbaka mot.

Den här hösten har gått för snabbt. Inte hösten.
Men livet.

Då kan det banala rädda mig.
Lugnt.
Vilsamt.
Banalt.

Men fullt av hopp.

Bassäng- Viva La Vida

Jag gillar inte auktoritära muskelbyggare som skriker.
Jag gillar inte kallsupar.
Och framförallt gillar jag inte tekno.

Jag hatar tekno.

Jag gillar att träna.
Men jag står inte ut med tekno.
Måste skölja ur öronen med en riktig poppig slagdänga.

Jag gillar verkligen trummorna som bygger upp hela låten, och stråkarna, rytmen. Och en text som fångar.
Det är bra.

Och skulle funka hur bra som helst i bassängen.

Vardagen - Elden

Vardagen.
Vardagen.
Vardagen.

Var det så här den var.
Vardagen.

Men det var längesen, ja, det var evigheter sen nånting brann, iallafall nära mig

Kanske pratar vi inte om samma eldar.
Men eld är eld och det är mycket som kan kväva den.

Vardagen till exempel.

Konserverad musik - Games Without Frontiers

Var kommer musiken ifrån?
Så frågade en stor man en gång.
Jag är också stor.
Men inte precis på samma sätt.
Jag ställer samma fråga.
Fast inte precis på samma sätt.

Jag vill veta varifrån musiken kommer, hur man kan höra den.
Mycket sällan direkt från instrument, nästan alltid konserverad.
På gott och ont.
Men hur ska jag nås av den?
Sällan vinylskivor eller kassettband nuförtiden. Alltmer sällan CD. Radio och dator kanske.
Och andras val allt oftare.

Jag bara undrar, allt mer desperat, hur ska jag återvinna musiken? Det finns för många sätt att lyssna. För mig står tekniken i vägen.

Men idag fick jag en bonus, alldeles av sig själv dök en gammal låt upp i hjärnan. Solen sken, första arbetsdagen på länge. Ingen brådska. Jag stannade cykeln när jag skulle korsa vägen. Då hör jag texten till en simpel men genial låt.

Sommar - When I am laid in earth

Hur återerövrar man musiken? Man måste lyssna, lyssna och åter lyssna. Och vad lyssnar man på?
Jo, det som finns till hands. Och nu är det enbart radion, framförallt P1.

Tack för Sommar.

Tack Karin Johannisson som hjälper mig att närma mig det svåra musikområdet opera.
Jag önskar att jag visste mer och kunde mer.
Det blir kanske tid för det också.

Less - To Bring You My Love

Svetten rinner.
Jag röjer och fixar.
Jobbar från morgon till kväll.
Hemma och borta.
Saker går mig mot.
Det jag tänkte spela fanns inte på YouTube.
Och.
Jag är ändå less.
Less.
Less.

J'en ai marre!

En helt annan musik än vad jag hade tänkt, men den passar fan så mycket bättre.

Den svåra vägen - Hanna från Arlöv

Jag växte upp i en skyddad värld.
Det kan man inte rå för. Och det ger styrka.
Jag läste mycket. Och lyssnade på musik.

Jag lärde mig att stå upp för mig, och det jag tycker är rätt.

Ibland har jag önskat att jag kunde välja en lättare väg.
Men det är inte jag.

Jag lärde också mycket av Hanna från Arlöv.
Men jag minns rösten som mycket vassare.
Det var kanske en annan inspelning, på rullbandet som jag körde i min
Tandberg.

Men jag minns att jag drömde, och längtade att jobba i en tvätt. Eller typograf.
Något riktigt jobb.
Dit kom jag aldrig.

Men jag sa som det var, och det kändes så bra.

Budskap - Sunday Bloody Sunday

Jag har skrivit det förut. Men det tål att upprepas.
Världen är bättre idag än när jag växte upp.
Även om man inte tror det när man hör och ser vad som händer runt omkring oss.

Man ska inte slå sig till ro. Aldrig!

Men att låta sig slås ner, och ge upp, kan aldrig leda till något. Man måste kämpa. Och för att kämpa, för att fortsätta orka, så måste man få kraft. Och kraft får man av gemenskap.
Så viktigt det är med musik.
Med ett budskap som når ut.

Det är 38 år sedan engelsk militär sköt ihjäl 13 människor på Nordirland. En konflikt som jag inte förstod då. Och inte nu heller.
Men jag förstår vad det är att döda.
Att döda människor som bara utövar sin rätt att säga sin mening.

How long must we song this song?

Kanske inte så mycket längre.
Idag bad Storbritannien om ursäkt för vad som hände.

Det är ett steg.
Ytterligare ett steg mot en bättre värld.

Musik har alltid har enat människor. I kamp, ja, det är lätt att förstå.

Men vi finns också, vi som sitter i vårt rum och spanar ut. Vilken tur att det finns musik med ett budskap.
Utan U2 hade jag aldrig förstått.

Känslor - Let It Be

Känslor, känslor.
Hur kommer de till ytan, vad gör man med dem?
En anledning till att musiken har förlorat betydelse för mig måste vara just känslorna.
De är inte längre så ytliga.
Inte så såriga.
Kanske inte heller så starka.
De finns.
Jo, visst finns de.
Men inte på det viset.
Nej, aldrig mer på det viset.

Och musiken har inte förlorat betydelse.
Den är bara inte lika viktig.

Ett stort skratt mindre - Jag saknar dig

Nej, jag lyssnar inte längre på Ulf Lundell.
Men en gång gjorde jag det, ofta, mycket.
Och jag vet en som älskade hans musik.
Som döpte sin son efter honom.
Nu finns hon inte längre.

Jag dricker en öl för dig.
Ett stort skratt mindre här på jorden.

Trots allt - Shoreline

Man får inte glömma.
När man stressar på, mitt i livet.
I det så kallade livspusslet, det som jag kallar vardagen.
Då får man inte glömma. Trots allt.
Trots pendeltåg som inte kommer i tid.
Trots barn som bråkar. Trots trötthet som dröjer sig kvar.
Trots för mycket på jobbet.
Trots allt detta.

Så lever jag.
Jag är inte tonåring längre.
När insikten letar sig fram kommer leendet.

Då. När jag var tonåring fanns inte Broder Daniel.
Men den här hade jag spelat gång på gång.

Glömda känslor - Kad poželiš da se vratiš

Mitt förra inlägg var det hundrade!
Under en lång tid tänkte jag att jag skulle sluta efter hundra inlägg. Och så kom jag på, att om jag får en kommentar, en vink om att någon läser, då fortsätter jag.
Och så fick jag en kommentar.
Nu fortsätter jag.

Ändå kändes det lite laddat med inlägg nummer 100. Lite stort.
Men så när det kom till kritan så glömde jag bort det.
Så kan det vara.
Man glömmer.

Nu har det snart gått ett år sedan jag först hörde Regina, och fastnade för utstrålningen, musiken, språket.
Men som sagt.
Man glömmer.

Två sidor av myntet - Five Years

Häromdagen såg jag en hare i en trädgård omgärdad av stängsel.
Jag var på väg till jobbet, men stannade.
Den var så lugn.
Åt gräs, hoppade runt, nosen och öronen spelade.
Men jag uppfattade den som trygg.
Orädd.
I en inhägnad trädgård.
Den åt gräs och kanske maskrosor.

Då stannade en kvinna bredvid mig och sa - Den stackaren!

Jag undrade varför, och hon sa att den är så utsatt.
Tänk på alla bilar!

Jo, det är klart. Det finns alltid två sidor av myntet. Två sätt att se på tillvaron.

Historietrassel - Suspicious Minds

Musik är märkligt. Liksom historia. Det som är nu idag blir historia i morgon.
Kommer dagens musik att betyda lika mycket om 50 år som det som gjordes för 50 år sedan betyder idag för de som levde för 50 år sedan.
Ta det en gång till.
Kommer dagens musik att betyda lika mycket om 50 år som det som gjordes för 50 år sedan betyder idag för de som levde för 50 år sedan.

Känns som jag är tillbaka nu. Trasslar in mig i tankar och meningar.
Men det jag vill säga är att man inte kan veta vad som kommer att spela roll i morgon.

Men ibland vet man.

Jag hade en väldigt kort Elvisperiod, några månader, då jag grät och visste allt om the King. Sen gick det över, nästan lika snabbt som det hade kommit. Och det var ett tag sedan. Ett bra tag till och med.

Men så råkade jag höra lite Elvis igen. Alltså jag lyssnade verkligen.
Han förtjänar sin plats i musikhistorien.
Det är verkligen bra.
Musiken.
Känslan.
Närvaron.
Framförandet.
Och framför allt rösten.

Den största kärleken - Med ögon känsliga för grönt

Den vackraste kärleksvisan som finns.
Till den största kärleken som finns.

En sådan dag - Den norrländska präriens gudinna

Idag var en Olle Ljungström-dag. Det innebär att jag spelade Olle Ljungström från morgon till kväll.
Bra val. Precis rätt för idag.

Och ändå tänkte jag i morse, att Olle Ljungström, ja, Olle Ljungström, hans röst har inte tagit tag i mig. Och jag undrade varför, och flöt ut i en lång tankebana om röster och tonlägen och vad som egentligen griper mig.

Men så blev det ju en Olle Ljungström-dag. Och förstås så älskade jag Olle Ljungströms röst.
Jag gjorde ju det för trettio år sedan. Och jag gör det nu.
Men inte alla dagar däremellan.

Det här är inte den bästa versionen. Men den enda på Youtube.
Och när tonerna pressas, liksom höjs, liksom pressas uppåt mot gommen.

Ja, då ryser jag.

Gråmulen längtan - Spanish Caravan

Kallt och gråmulet ute. Men inne känns det bra.
Även om det är lite för invant, lite för hemma.
Lite för mycket vardag.
Och ganska kallt faktiskt.

Temperaturen höjs ett par grader av en annan tid.
Ett annat tempo.
En annan rytm.

Väcker en längtan.

Spellektioner - Mozarts klarinettkonsert sats 2 Adagio

Jag spelade klarinett när jag var barn. Sju år. Eller var det åtta? Man lär sig så snabbt när man är barn. Och sju år. Eller åtta? Tänk så mycket jag måste ha lärt mig.

Men tyvärr förstod jag inte mitt eget bästa. Jag tränade aldrig. Fattade inte.
Men min spellärare lärde mig om livet. Vi pratade. Om allt. Han såg mig. Det var det inte många som gjorde.
De sista åren tog jag inte med mig klarinetten till spellektionerna.

Konstigt.

Nu önskar jag att jag hade tagit chansen och lärt mig.
Jag vill kunna köra ett solo. Jag vill kunna jamma i en cool jazzlåt eller låta sorgsen och övergiven eller vara en del av något stort i ett kyrkorum.

Jag längtar faktiskt efter att uppleva musiken inifrån också.
Men ett steg i sänder.

Tre kvinnor - Hon har ett sätt

Det är den första april idag.
Inget aprilskämt. Det är inte jag som har skrivit om tre kvinnor.
Men jag minns en tid när det här var mitt liv. Nu är vi alla äldre. Jakob Hellman också.

Jag vet att det finns tre kvinnor
som bor i ett kollektiv,
och alla är oberoende
och lever ett eget liv.
Dom fördelar det som ska göras
i samstämmig demokrati,
dom odlar biodynamiskt
och hushållar med energi.
Dom har inga egna barn,
för det behöver man inte få -
men dom har diskuterat att
adoptera möjligtvis två.
Tre harmoniska vuxna kvinnor
som lever ihop med varann,
i stället för att bo i kärnfamilj
i ett äktenskap med en man.
Men dom har helt vanliga känslor
dom träffar män när dom vill,
ibland kommer t.ex. en på besök,
en som bor strax intill.
Jag förstod på ett tidigt stadium
att den här samlevnadsformen var fin,
jag var bara fem år när jag läste om
tant Brun, tant Grön och tant Gredelin.

Till feminismen, solkigt och kärleksfullt av Finn Zetterholm

Smycken - All The Things You Are

Ni är begravningens smycken, sa en präst. Och menade att den överfulla kyrkan, där folk stod i gångarna, skulle sträcka på sig inombords. Vi var alla bevis på att den bortgångna var viktig. Och därmed också vi. Vi räknades.

Man kan ingenting ta med sig dit man går. Men man kan efterlämna en överfull kyrka. Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.

Jag har hört historier om ungdomar som låtsas messa sig själva, och skickar rosor till sig själv på Alla hjärtans dag.
Och hur många vänner har du på Facebook?

Det viktigaste här i livet är inte pengar, inte egendom, utan vänner. För alla att se på Facebook, och som fyller kyrkan då man dör.

Fast vem säger att det är vackrast med överhängda berlockarmband. Kanske en enkel silverring är det vackraste?

För på begravningen med ett fåtal nära släktingar, sa prästen inget om att vi var smycken.
Då var den döda i fokus.
Det kändes mycket bättre.

Mod och styrka - En vintersaga

Det har varit en lång vinter. Oändligt lång.
Vintern har varit vinter, det har varit mörker, snö och is.
Men också en metafor, just mörker och snö och is.
Nu tror jag det har vänt. Nu går det mot vår.
En förändrad värld.

Och idag skiner solen.

Sol och värme.
Mod och styrka.

Märkligt - Bohemian Rhapsody

Så litet det kan vara, livet. Och så stort.
Så bräckligt. Och så starkt.
Så litet. Och så stort.
Trots allt är det märkligt att just jag är en del av det.
Märkligt.
Men bra, väldigt bra.

Jag har väntat länge.
Nu kommer bloggens bästa låt.

Mot alla odds- Is There All There Is?

Det har varit tungt senaste tiden.
Inga tankar på bloggen precis.
Men i morse tänkte jag att jag inte alls har återerövrat någon musik. När jag som mest behövde var det tyst.
Väldigt tyst.

Och i detsamma som jag hade tänkt det så hände något.
Några toner. Några fler. Och plötsligt hör jag i huvudet en sång jag inte ens visste att jag kände till.
Och sen blev det en bra dag.

Mot alla odds.

Gråtdag - Aint No Sunshine

Ibland är det bara så. En dag av gråt.

Krossade hjärtan - Mister Kelly

Alla hjärtans dag. Och vad passar bättre än en blues.
Krossade hjärtan sjunger bättre än hela.

20 år i frihet - The Long And Winding Road

Idag för exakt 20 år sedan frigavs Nelson Mandela. Jag ryser när jag tänker på att han fortfarande lever. Han var så spröd, så bräcklig mitt i sin oerhörda styrka.

Fem år tidigare var det svensk rock mot apartheid, en stödgala för ANC. Väldigt 80-tal med stödgalor.
Men bra musik. Bra artister.

Kanske har ANC inte levt upp till de förväntningar jag hade och kanske har Sydafrika inte kunnat ta tillvara på alla möjligheter.

Jag hade nästan glömt bort apartheid. Ett så absurt system. Visst finns det orättvisor ännu, stora orättvisor.
Men inte systematisk apartheid.

Jag är glad att jag köpte skivan.
Ett litet, litet strå till stacken i kampen mot apartheid.

Och Nelson Mandela lever. Han lever faktiskt! 20 år i frihet.
Hurra!

Igenkännande - Min hemstad

Åker bussen först åt ena hållet. Och sedan åt andra. Och tillbaks igen.
Ett kommunalhus. En prästgård. En tågstation.
Välkänt. Man ser inte dem inte alltid. Men det är hemma nu.
Det känns bra. Faktiskt.

Mitt hem är där. Mitt hjärta är.

Och det här är en riktigt, riktigt bra poplåt.
Sång på svenska slår en vilsen fiol på bensinstation.

Bitter korv - We Are The Champions

När jag var helt liten var jag i Danmark.
Jag tyckte det var otäckt med knallröda korvar. Så ska de inte se ut.
Jag ville inte äta dem, men syrran smaskade glatt, åtminstone är det så jag minns det.
Man kan tycka att det är sunt att välja bort artificiella färgämnen.
Eller att det är inskränkt att inte vara flexibel nog att se att korvar kan se olika ut men att man alltid ska smaka innan man dömer.

Problemet var - och är - att det är svårt att smaka på något när man fått avsmak. Men jag har lärt mig att se igenom det.
Och det gäller förstås inte bara korvar. Men man måste ju också förstå att man kan pröva.

Och ibland är det tvärtom. Något man har älskat får plötsligt en bitter eftersmak.

Jag vill spela den här sången för en person från länge, länge sedan.
Jag vill inte vara bitter. Jag är inte det.
Men ibland ska man inte smaka på korven helt enkelt.

Snön faller - Killer Queen

Snön faller och jag med den. Så simpelt.
Men det är inte vad jag vill.
Jo, falla är ok, om man faller mjukt. Och det gör man i snö.
Men jag vill inte falla i fällan att låta musiken illustrera min text. Att leka med orden och vara rapp i munnen.
Det kan jag. Jag vet redan det.

Men faktum är att snön faller, och jag med den. Visst älskar jag vintern. Att åka skidor. Skala apelsin i en snödriva. Glida fram på skridskor. Beundra världen som är vacker, vit och mjuk. Känna den kalla luften krispa i luftrören. Svepa in mig i värme och drömma mot stjärnorna i den mörka natten.

Men. Just nu är vintern bara mot mig.
Det är mörkt och allt tar längre tid än vanligt.
Jag behöver mod och styrka!

Perfekt - Lover Man

Så många strävar efter det perfekta. Och det är ju så lätt att radera ut, deleta, slänga, fotoshoppa.
Inte ens en människokropp är helig. Man kan raka bort hår, göra hål där man vill ha dem, tatuera sig, operera bort delar eller släta ut veck, man kan skapa om sig som man vill.
Om man vill.

Ett nyfött barn är perfekt. En människa som lever är alltid perfekt. Alla delar finns och fungerar, så fantastiskt uttänkt det är.
Eller kanske inte. Kanske inte uttänkt.
Men perfekt.
Människan. Livet.
Perfekt utan att vara perfektionistiskt.

Jag är så glad att denna helt operfekta upptagning finns kvar.
Charlie Parker var full som en alika och somnade framför micken. Visst hörs det, men hans saxspel är fortfarande gudomligt. Just för att det inte är perfektionism.
Det är bara perfekt.

Trist tjej - Sommaren fryser till is

Orden har tagit slut.
Men det är nog bara tillfälligt. Det är för mycket annat som pockar på.
Ord förvisso. Men inte mina ord.
Och ingen ljuv musik.
Inga glada toner.

All work and no play makes me a dull girl

Livets under - Love Is Blindness II

Människokroppen är så fantastisk.
Jag önskar att fler kunder förstå vilket under det är att leva. Och i stället för att se de skavanker och fel som alla har, glädjas åt undret liv.
Tänk att små finurliga bitar passar precis i varandra, att processer startar och avslutas varje millisekund.
Hela tiden. Hela livet.
I varje cell. I hela kroppen.

Det är så otroligt konstigt att det fungerar.

Men ibland brister ett blodkärl. En cell växer fel.
Så lite som går snett och så stor skada det gör.

Man måste förundras ändå.
Att liv finns.

Trött - Lucky Day

Jag har en så skön känsla i kroppen, trött på riktigt. Inte seg, inte sömnig, utan just trött.
Och så hittade jag den här. En sådan röst. Helt fantastisk.
Rysningar längs min utarbetade ryggrad.

Bra!

Inåtvända tankar - Fjärde Brandenburgkonserten

Min blogg bygger på Youtube. Jag hade en tanke från början, och den har jag följt. Jag väljer musik som jag vill ha och så skriver jag en reflexion om musiken, eller andra fria associationer.
Gott så!

Men det jag inte hade tänkt på är att det rensas på Youtube, konton avregistreras och så spärras förstås en del på grund av upphovsrätten.
Och det får mig att fundera. Ska jag lägga in nya videor där de gamla har tagits bort - ibland går det ju. Så har jag gjort hittills. Men det är ju fånigt också. Överarbetat.

Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

Jag har ju min egen drivkraft att skriva här. Och inte många som läser.

Men jag vet verkligen inte. Kliar mig i huvudet och lyssnar på Bach istället.

Tvillingsjäl - Bježi dok sam mlad

Korta bloggen:
Bra låt. Bra grupp. Dålig video.

Långa bloggen:
Ibland saknar jag. Inte en speciell person. Utan en person som är speciell.
Någon som förstår precis.
Den där omedelbara blicken, fnissen, att fylla i varandras ord och ramla ihop i en hög av skratt.
En tvillingsjäl.

Fast det är nog för sent. Jag är för vuxen. Det fungerar för barn. Då är livet så enkelt. Men nu har jag skrymslen dit ingen annan når. Och de vill jag ju ha. Men ändå dela.

En tvillingsjäl.

Det har ju funnits många, i perioder, korta eller långa. Men inte just nu. Inte för det här skrymslet. Mitt Reginaskrymsle. Dit når inte många.
Men det finns de som har nått dit in. Vi har delat något. Jag saknar er!

Fly, medan jag ännu är ung

Kassettband - Охота на волков

Och nu originalet på ryska med Vladimir Vysotskij.
Så mycket känsla. Så otroligt mycket känsla!
Synd att jag inte kan ryska.

Förr i världen, i både Sverige och Ryssland jagade man varg genom att flagga med målade flaggor och driva vargarna tills man kunde skjuta dem.
En metafor för förföljelse. Inte särskilt svår att tolka.
Vysotskijs musik spreds med kassettband och han var otroligt älskad av folket.
Och just därför fick han väl hålla på.

Jag vägrade lyda. Jag sprang igenom.
Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut.
Min livstörst var starkare än flockens lagar,
nu hör jag jägarns förvånade tjut

Ruggigt - Vargjakten

Jag såg en gång Fria Proteatern med Vysotskijsånger. Det var riktigt, riktigt bra.
Och tydligen var det mer än 20 år sedan jag såg den.
Konstigt.
Jag har ofta tänkt på musiken, och framför allt låten om att skjuta vargar. Den får mig att rysa på mer än ett sätt.

Jag har letat men inte hittat den förrän nu. Jag har helt enkelt letat på "man skjuter vargar" men den heter förstås Vargjakten.
Såklart.

Egentligen vill jag ha med Vysotskijs original.
Men det får bli i morgon.

Tack Fria Proteatern som fick mig att upptäcka Vysotskij.

Missförstå mig rätt - All Day & All Of The Night

Jag inser ju att det verkligen går att missförstå vad jag skrev.
Läsa in något helt annat än vad som har varit.
Det kan man ju göra om det roar. Men det är synd att tro att det handlar om mig.
Men det här är min musikblogg. Ingen bekännelseblogg.
Här finns plats för känslor som hänger ihop med musik.
Egentligen inte något annat.
Så är det helt enkelt.

Kom ihåg det.

Jag har alltid gillat Kinks, de fanns bland mina första egna musikval. Hur egna de nu var.
Men i alla fall.
Och när man ser dem så kan man ju bara önska att man hade varit med.
Det här håller! Även 2010.