Ni är begravningens smycken, sa en präst. Och menade att den överfulla kyrkan, där folk stod i gångarna, skulle sträcka på sig inombords. Vi var alla bevis på att den bortgångna var viktig. Och därmed också vi. Vi räknades.
Man kan ingenting ta med sig dit man går. Men man kan efterlämna en överfull kyrka. Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.
Jag har hört historier om ungdomar som låtsas messa sig själva, och skickar rosor till sig själv på Alla hjärtans dag.
Och hur många vänner har du på Facebook?
Det viktigaste här i livet är inte pengar, inte egendom, utan vänner. För alla att se på Facebook, och som fyller kyrkan då man dör.
Fast vem säger att det är vackrast med överhängda berlockarmband. Kanske en enkel silverring är det vackraste?
För på begravningen med ett fåtal nära släktingar, sa prästen inget om att vi var smycken.
Då var den döda i fokus.
Det kändes mycket bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar