Det är så grått, blött, kallt och mörkt. Jag orkar knappt vakna. Jag som har varit så pigg och glad känner mig helt tömd. Trött och less. Jag hade glömt att det är så här. Konstigt att jag glömmer varje år, och så kommer novemberchocken.
Men när jag en gång dör ska någon spela Summertime på saxofon i kyrkan. Jag hoppas att det dröjer riktigt, riktigt lång tid. Och att ingen minns att jag vill det, för jag tycker att de som lever kan få bestämma. Men Janis Joplin är bra hon också!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar