Navelskådande - Sommarö

Lite lockad att blogga igen. Nu när jag har fått ordning på tekniken.

Jag kan nog inte släppa bloggen.
Och jag kan inte släppa Göttingen.
Jag kan inte släppa Barbara.
Hon var judinna och fick gömma sig under kriget. Det där för närmare 70 år sedan. Men för mig, för oss, som växte upp i Kalla krigets skugga, så var det nyss. Det stora kriget som var nyss.
Där for hon illa, Barbara. Som så många andra.
Men hon hade sin musik, och hon skrev hon sången Göttingen.
En fredsvisa. En verklig fredsvisa.

Men jag växte upp i Sverige. Långt från 60-talets Frankrike och Tyskland.

Och för mig var det melodin och vemodet i Sommarö som var först.

Inte förrän nu så kan jag se Sommarö-texten som navelskådande. Här sitter jag och lider. Och du, du bryr dig inte nu.

Jag vet inte vad jag ska säga. Men en favorit har ramlat ner från tronen. Det känns inte ens som jag vill spela Sommarö.
Men det gör jag ändå. Fast. Navelskådande som sagt.