När jag var tio år var jag utanför Norden för första gången. Det var en nödvändig resa. Jag var vilse i världen och min förankring fanns i London.
Det första jag såg av London var några indiska kvinnor i sari, som stod och tog hand om skräpet från flygplanet. Bland alla engångsförpackningar låg de små, små smörförpackningarna som de noga slickade ur.
På tunnelbanan var det mörkt och bullrigt.
På väggarna stod uppmaningar att se upp för främlingar och att kolla om det fanns övergivna väskor med bomber i.
Världen var skrämmande.
Jag var rädd.
Jag är glad att jag inte är tio år längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar