Vissa saker gör man inte för att man vill utan för att man måste. Och många gånger måste man inte, men man gör det ändå. Men ibland är måste det enda skälet. Och det går bara inte att komma ifrån. Ikväll var en sådan kväll.
Ordna klassfest för nioåringar. Med andra föräldrar som tänker annorlunda. Eller om det är jag som är annorlunda. Hemskt var det i alla fall. Fullkomligt vedervärdigt. Det enda som gläder mig är att nioåringen var glad och nöjd.
Slutpratat om detta. Vi spelade Carmina Burana också, då var det ok. Det här är så pampig musik och häftig. Tydligen har den varit filmmusik på skräckfilmer också. Suck, aldrig får man vara riktigt glad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar