Jag har svårt för en viss sorts människor. Sådana som säger en sak och menar en annan. Visst, det är klart att man ibland inte säger rakt ut vad man tänker. Lite hyfs har man väl. Och det finns situationer där jag har fegat eller glidit undan. Det är dumt. Men mänskligt.
Fast det jag menar är något annat. Fega, falska människor. Vem älskar dem? Ja, en del är väldigt, väldigt självgoda. Så svaret blir ju - de älskas av sig själva.
Jag älskar också mig själv, så det är inte det som är problemet.
Sinéad O'Connor kan knappast beskyllas för feglir. Och för mig är hon för alltid förknippad med en mycket älskad vän som för många år sedan glittrande sa att hon hade blivit träffad av en röst. Den rösten träffade mig också. Jag spelar fortfarande Troy när jag känner att jag kokar över. Åh, den vassa rösten, så mycket känslor. Det är så fruktansvärt bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar