Jag spelade klarinett när jag var barn. Sju år. Eller var det åtta? Man lär sig så snabbt när man är barn. Och sju år. Eller åtta? Tänk så mycket jag måste ha lärt mig.
Men tyvärr förstod jag inte mitt eget bästa. Jag tränade aldrig. Fattade inte.
Men min spellärare lärde mig om livet. Vi pratade. Om allt. Han såg mig. Det var det inte många som gjorde.
De sista åren tog jag inte med mig klarinetten till spellektionerna.
Konstigt.
Nu önskar jag att jag hade tagit chansen och lärt mig.
Jag vill kunna köra ett solo. Jag vill kunna jamma i en cool jazzlåt eller låta sorgsen och övergiven eller vara en del av något stort i ett kyrkorum.
Jag längtar faktiskt efter att uppleva musiken inifrån också.
Men ett steg i sänder.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Okej, klarinett e väldigt coolt faktiskt, man kan spela så många olika genrer! Har du några planer på att lära dej de igen? Om du får chansen, ta den! Det finns inget roligare (enligt mig) än att kunna spela ett instrument, ren lycka, haha! Själv har jag spelat flöjt i 5-6 år...elr mer, har tappat räkningen, hehe :) /A
SvaraRaderaVad härligt det låter! Jag skulle också vilja uppleva den glädjen. Och nja, jag har kvar klarinetten, men tycker inte riktigt att jag har tid att spela...
SvaraRadera